Flickan drar ner mössan längre över öronen. Vinden isar på kinderna. Stegen är tunga och flickan är likgiltig i känslorna. Husen runt omkring ser ombonade ut, värmen i från familjerna känns liksom ända ut. Men flickan fryser, lika som hennes känslor. Hon känner sig inte älskad, hon känner sig inte önskad. Vuxenvärlden har misslyckats att ge flickan den ombonade värme som ett barn behöver för att utvecklas. I stället känner hon sig trött, ångesten kommer krypande mer och mer för varje steg som hon närmar sig hemmet. Vad är det för sinnesstämning i hemmet idag? Flickan vet att hon ska göra sig osynlig, ja i alla fall så osynlig som det går för att slippa konsekvenser. Smyga sig in, ta av sig skor och ytterkläder och smyga upp till sitt rum. Stänga dörren. Hungern sliter i kroppen och hon har ont i magen men flickan vet att mat får hon inte. Kommentarer som -”Skyll dig själv om du inte åt skolmaten”. Flickan vet allt för väl att hon kommer att få titta på när hennes bröder får mat medans hon får gå hungrig därifrån. Gå in i köket och ta någon smörgås när de andra lämnat köket vet hon av erfarenhet att det kan göra ont. Både fysiskt och psykiskt. För hon har testat det någon gång men fått lära sig att de räknar smörgåsarna och man kan få sitta i timslånga förhör om man råkat ta någonting. Utegångsförbud eller någon annan bestraffning var en vardag och i ren överlevnadsstrategi har flickan lärt sig att tiga. Lärt sig att inte ställa frågor. Lärt sig att somna hungrig. Allting för att sedan få höra vad mager hon är, att hon inte kommer att hitta en livspartner och att det inte faller någon skugga av henne på grund av hennes magra kropp, att hon är ful. Flickan har fått lära sig att vuxna sviker och att man får klara sig själv på bästa sätt ett barn kan uppbåda.
Men här står hon idag. Vuxen. Med en egen familj. Det gick bra med henne trots allt. Det betyder inte att det inte har ett pris och att kampen är evig. Det betyder att hon klarade sig. Det betyder också att den nu vuxna flickan vet att hennes historia inte är unik. Många kämpar idag. Världen är trasig. Men det finns hopp. För att vi finns. Vi som har upplevt liknande saker och att vi kan berätta vår historia för varandra som tröst och som healing. Vi finns för varandra, dom som vill. Man kan dra varandra framåt i sin kamp och i sin läkning. Tillsammans blir vi starkare. Tillsammans kan vi vända på allt det mörka istället se ljuset. Med början att se de små sakerna. Man har mycket att leva för. Vi lever i en fantastisk värld. Om man ser det vackra med moder jord. Glöm alla krig. Glöm all misshandel. Glöm orättvisor. Bara för en stund, bara för att kunna höra fåglarna eller känna värmen i ansiktet av solen. Bara för att kunna känna strukturen på trädstammen eller bada i en sjö. Klappa ett djur. Det finns så mycket vackert att leva för och tillsammans kan vi hjälpa varandra att se det. Jag är helt övertygad om att vi har vår historia så att vi kan berätta den. Ingenting händer av en slump utan är din läxa, din erfarenhet för att man ska ta det med sig i livet och det är själens utbildning. Jag har gått så många kurser, så många timmar i samtal bara för att jag har så många sår, så tung ryggsäck. Men jag har börjat läka.
