Kategori: föräldrarskap

Kära läsare. Idag har jag haft en riktig skitdag i utmattningens tecken. Jag fick gå upp vid kl 7 för att hjälpa mina barn att komma till skolan. Vid kl 8 går deras buss och då gick jag in tog två Alvedon och en Diklofenak. Jag sov fram till kl 13. 40. Mina barn kommer från skolan strax före kl 14. Det var bara att fort gå upp och gå ut och möta barnen när de kom hem. Tillbaka till sängen. Mat  alltså riktiga maten fick jag äta kl 20.30. Jag orkade alltså inte ur sängen för att göra mat.

Jag hoppas på en bättre dag i morgon och ett längre inlägg. Kram till er alla.

Den här veckan tänkte jag ta utmattningen i beaktande. Om vi börjar med symtomen, vad man ska vara uppmärksam på. I dagens stressade samhälle skulle jag rekommendera alla, även de som tänker att det kommer inte att hända dem att verkligen stanna upp och verkligen se på sitt liv utifrån. Men hur många tänker nu det har jag inte tid med…. 🙂

Jag har erfarenheten att ha utmattning x 2. Första gången som det tog tvärstopp var jag 26 år. Jag var ensamstående tvåbarnsmor. Nyss blivit ensam med barnen. Det var en väldigt jobbig period som skulle visa sig sträckas över 7 år.

Nästa gång jag hamnade i utmattning var jag 41 år. Så nu har jag varit hemma igen i 3  år. Så sammanlagt av mitt vuxna liv har jag varit i utmattningstillstånd i 10 år. Det är ett tag, med tanke på att jag är 44 år. I dagsläget är jag fortfarande sjukskriven.

Symtomen för mig har startat olika. Första gången det tog stopp kollapsade jag på gymmet när jag tränade. Jag tappade talet och svamlade har jag fått berättat för mig. Först av allt svimmade jag där. Sedan var jag jätte skakig, vit, talade osammanhängande, tog inte in information, somnade överallt, jag kunde somna mitt i en mening fast jag hade främmande hemma. Efter någon dag tog min syster mig till akuten. Där blev de en himla fart på personalen då jag i efterhand fick reda på att de trodde jag åkt på en propp i hjärnan. Så alltså fick jag komma in från väntrummet direkt. De gick och stödde mig i korridoren och tittade jätte konstigt på mig. Jag undrade tyst vad de höll på med. De  frågade hela tiden hur det gick och hur jag mådde. Man kom iallafall fram till att det inte var en propp. Där började min långa resa.

Fortsättning följer…

 

Alla som har fibromyalgi kommer att förstå precis vad jag skriver om här. Idag har varit  en sådan dag när kroppen inte alls vill fungera. Jag har sådan huvudvärk i högra sidan av huvudet. Faktiskt har hela högra halvan av kroppen strejkat i dag. Det värker i fötterna när jag försöker att gå. Jag orkar inte tänka klart en tanke. Jag somnar om och om igen fast jag bara vill komma igång med min dag.

Mina barn går i skolan. De timmarna får jag väl lov att låta kroppen bestämma takten. Men sedan när de kommer hem och vardagen måste till så känner man verkligen hur lite kroppen vill just i dag. Som tur är så är inte alla dagar lika. Det liknar en berg och dal bana, i iallafall för mig. Hur förklarar man för någon som inte lever med den sjukdomen hur det kan vara för mig en sådan här dag som i dag. När till och med de närmaste som man lever tillsammans med inte riktigt tror på en. Utan ibland tror att man kör med det lite hur man har lust att göra något eller inte. Då förstår man inte hur frustrerande det kan kännas för en högpresterande person att sitta låst, faktiskt kan kroppen ibland kännas som ett fängelse, jag vill ju så mycket men klarar inte allt.

Acceptans. Det är svårt att acceptera att man måste börja lyssna på kroppen och inte låta vilja styra allt utan man måste stanna upp. Oftare än man vill. Jag har inte valt den här sjukdomen. Jag har inte heller valt att leva med utmattningstillstånd. Utmattningen kan jag se ha ett samband med fibromyalgin många gånger i och med att det kan kosta så mycket energi en dag att bara gå upp och försöka vara människa med allt som det innebär. Har man dessutom ett heltidsjobb inom den super sönderstressade vården, både på grund av alla besparingar som tvingas göras men sedan också för att det är ett kvinnodominerat yrke. Det är med andra ord väldigt lågt prioriterat från start. Det är inte lätt att leva som kvinna, vi måste få säga det. Utan att det tas som feministiskt dravel eller politiskt. Världen behöver jobba mer och hårdare på jämställdheten. Om vi ens ska kunna ha en framtid.

Som jag började veckan fortsätter jag. Texten som min goda vän skrev får mig att tänka på vad min smärtläkare sade till mig när jag fick min fibromyalgidiagnos. Han sade till mig att jag var ett typiskt maskrosbarn. Ett barn som reser sig ur kaos trots alla motsättningar att lyckas. Som en maskros som växer upp ur asfalten. Det var så som läkaren såg på mig menade han. Att jag rest mig ur den mest omöjliga situation och ändå lyckats bli en bra vuxen människa. Ja med sår, trasigt psyke och en hel del arbete framför mig. Men jag hade min envishet att tacka kanske…. Jag hade liksom bestämt mig att bli annorlunda, att vända trenden från det jag upplevt under min uppväxt och göra livet för mina barn bättre. Att se på livet annorlunda. Man äger inte sina barn, det är sina egna fria individer. Jag har valt att se det som ett privilegium att få lära känna dessa underbara människor som är mina barn. Jag har fått uppleva motgång och framgång med dem, sorg och glädje. Jag har upplevt den enorma oro som ett föräldraskap innebär, samt den glädje man känner tillsammans med dem när de når framgång.

 

Det tydligaste exemplet på att skadlig sinnesrörelse inte gagnar oss på något vis finner vi om vi studerar ilskan. När man blir arg upphör man helt att vara medmänniska, kärleksfull, generös, förlåtande, tolerant och tålmodig. Man berövar med andra ord sig själv de saker som lyckan består av.

/ Dalai Lama

 

Hur mycket av sitt eget beteende speglar sig i världen? Allt i från den närmaste skaran till det enda ögonblicket. Hur många av oss reflekterar sig i världens spegel? Inte många skulle jag gissa. För då skulle världen inte vara på glid som den är just nu. Vad kan vi lära oss om vi speglade oss i världens spegel? Ja framför allt om oss själva, en hel del.  Men med dagens stress, människor sjukskrivna i psykiska diagnoser, utmattning och samtidigt ett samhälle som ställer högre och högre krav på människan. Det är en tickande bomb. Det kan inte gå väl. Men vad kan vi göra? Vi måste alltid börja med oss själva. Göra val som gynnar oss själva och världen. Det sista är jätte viktigt. Vi kan inte fortsätta i den fart som vi gör att söka makt och rikedom. Genom att göra val som gynnar oss själva och världen, att man tänker aktivt att alltid göra väl för andra, sin familj, granne, arbetskamrat eller någon främling. Jag tror på karma. God energier betalar tillbaka till dig  medans negativa energier gör livet svårt. Allting startar med en tanke. Om man kan städa upp i sitt eget tankesystem och bara tänka goda gärningar och välmening så skulle automatiskt världen bli en lyckligare plats för alla.

Jag menar inte att få det att låta flummigt-filosofiskt. Utan jag tror att det är så enkelt, allt startar med en tanke, din.