Kategori: Andlig

Det är så många här uppe i norr som känner som jag. Nu går vi mot mörka tider och vädret är grått, blött och trist. Sinnet likaså. Kan man fortsätta i den andan som vi gör, med antidepressiva. Många, många människor, vuxna som barn håller sig gående med antidepressiv medicinering. Det kan inte vara bra. Då vetenskapen inte heller har helt klart för sig vad det gör med oss människor på lång sikt. Visst finns det olika teorier, men vet det på riktigt vad det gör med oss. Ska barn i lågstadiet ta antidepressiva för att kunna gå till skolan? Ska vuxna medicineras för att gå till jobbet? För vem skull blir det då? Jag är helt säker på att det inte för den enskilde individen. Utan att det mer luktar politik. Vi måste passa in i facket så att politikens stora ekvation inte blir felräknat. Vi ingår ju liksom i deras spel. Det som gör att vårt samhälle går runt??  Vi ska tjäna mycket pengar till staten men inte kosta något. Helst ska vi jobba ett helt vuxenliv men aldrig uppnå pension. Staten tjänar pengar. Med risk att låta pessimistisk, det är inte riktigt meningen. Men vi måste bli lite mer medvetna. Ta kontroll över våra liv. Det känns som om vi lär vakna upp ur våra radiostyrda liv. Bestämma mer åt vilket håll vi vill att våra liv ska gå. Dags för förändring.

 

”Huru otaligt många de äro som lida av den vidriga och vitt spridda sjukan, att de ej blott måste framföra för den ena ilskna människan vad den andra i sin ilska sagt utan även därtill göra sina egna tillägg.”

Augustinus

Ja det är nog många med mig som har samma funderingar just nu. Det blir allt mörkare och vädret är för gråtrist. Ömsom regn, ömsom snö. Där emellan bara plask. Man borde tycka att allt är vackert nu när naturen står i all sin färgprakt. Men i stället känner jag livsleda. Ingenting känns lockande eller roligt. Jag som egentligen är en tös full av glädje, framåt driv och  full av idéer. ´Som ser livet som en gåva, allt spännande som händer, alla vackra platser att besöka och framför allt hitta sin livs uppgift. Vilket jag tycker att jag har. Jag är lyckligt lottad. Så varför denna livsleda? Varför denna totala energilöshet. Jag vill ingenting annat än att ligga i sängen med mina lurar i öronen med ljudbok. Nu är jag helt sold på Häxmästaren, serien som är fortsättningen av Isfolket av Margit Sandemo. Må du vila i frid. Jag bara älskar hennes böcker. Hon är en briljant och lysande författare. En ikon. Må hennes böcker leva i all framtid. Se jag ser visst en ljusglimt i allt mörker. Det finns så många böcker som jag fortfarande inte har utforskat. Bara det. Tusen och åter tusen böcker. Jag måste leva till minst 150 år. Om jag ska hinna så många som möjligt. Finns så många världsdelar att utforska i böckernas värld. Då tänker jag på de som sitter bakom alla vackra texter, författarna. Vilka genier.

 

“En värld som i ökande grad består av destinationsorter utan resor mellan dem, en värld som endast uppskattar att ”komma någonvart” så fort som möjligt, blir en värld utan väsen, utan innehåll. Man kan komma vart som helst, men ju mer detta blir möjligt, dess mindre är det värt att göra det.”

Alan Watts

Nu har det hänt. Första gången. I går glömd jag att skriva in i bloggen. Så jag gör det nu. Jag har skrivit så många gånger om utmattningen. Nu gjorde den sig påmind i går. Jag har under flera dagar varit bortkopplad från verkligheten. När tankeverksamheten går i slow motion, man vet inte vilken dag eller datum det är, information tas inte in, andningen går till och med ner. När barnen ropar och vill ha hjälp så tar allting mycket längre tid. Svårt att förstå vad de vill, musklerna arbetar långsamt så det tar lång tid att komma fram, det värker i kroppen, man blir arg för att man inte vill bli störd. Jag vill bara ha mina hörlurar med ljudbok i öronen, prata inte med mig, rör mig inte, låt mig vara. Jag hatar dessa daga. Det rimmar illa med att ha familj. Mina barn behöver mig. Jag behöver känna att jag finns där för dom. Det är så kort tid av livet som barnen kommer att behöva mig och då ska jag vara sjuk. Ok, man rår inte för det. Man ska inte ha dåligt samvete. Jag men kom igen. Försök med det. Man är ingen robot. Men det är vila som gäller. Jag vet det. I och med att det är min andra omgång utmattning. Jag har totalt varit sjukskriven i utmattningsdiagnos sammanlagt 10 år av mitt 44-åriga liv. Vad är meningen med det? Varför är jag här? Är det min högkänsliga personlighet? Mitt inkännande medvetande. Att alla sinnen alltid är påkopplade. Dag och natt. Fibromyalgin är mycket sämre nu med vädret. Värk överallt. Alla symtomen som kommer med fibromyalgin går in i utmattningssymtomen, så man vet inte vilket som är vilket. Men vila är svaret iallafall.

 

“Kom ihåg att det ibland är en riktig lyckträff att inte få det du vill ha.

Dalai Lama

Precis som inte jag har nog, PMS! Dagar där man bara tappar all livslust. All ork, all lust, bara sängliggande. Sådana dagar tackar man för ljudböcker. Nog för att jag älskar att läsa böcker själv, men med utmattningen fungerar det bara inte. Jag somnar. Jag hoppas bara att jag någon gång kan komma tillbaka till att få läsa själv, få känna papperprasslet mellan fingrarna. Få hålla i böckerna… det är en underbar känsla. Men hur ska man orka. Utmattning, fibromyalgi varje dag, så sedan på det PMS. Ibland är det svårt att vara född till kvinna. Alla hormoner, förväntningar, att man ska orka med både arbetsliv och familjeliv. Vi måste uppfostra våra söner till att finnas mer tillgängliga i familjen. Inte bara som familjeförsörjare utan även som fysiskt stöd till allt vad familjeliv innebär. Hjälpa den kvinnliga energierna fram, få mer jämvikt mellan yin och yang.

 

“Genom medkänsla och kärlek kan vi lösa många problem och erfara sann glädje och frid.”

Dalai Lama

Jag är inte så bra på att känna mig vanlig. Som mänsklig. När man har ett sådant enormt inre driv som jag har, har en kropp och hjärna som bara driver på och vill framåt, inte vila, inte vila. Jag vill prestera. Men när hjärnan är trött och säger jag vill inte, jag tänker inte, jag orkar inte där försöker kroppen lägga i en högre växel. Konsekvensen av det blir att kroppen känns tungt, benen orkar inte bära upp kroppen, framför allt inte gå eller stå. Tungan känns svullen, man svamlar när man pratar och munnen känns som den är förlamad. Det värker i hela kroppen. Man blir  yr, illamående och det känns som man kommer att svimma. Det svider i huden, från hårbotten till fotsulorna. Tankeverksamheten går trögt, trögare än vanligt. Utmattningen känns oövervinnerlig. Kommer jag aldrig bli normal? Nej jag tror inte det, inte heller min läkare. Jag kommer för alltid få leva med en högre känslighet. Jag kommer alltid ha närmare till väggen nu när jag har varit där två gånger i mitt 44 åriga liv. Jag kommer aldrig kunna jobba på ett vanligt jobb 100% som jag gjort förr, för då kommer jag snart att hamna i utmattning igen. Så jag måste skräddarsy ett arbetsliv där jag kommer att hålla. Hur passar det in i den värld som vi lever i?

“Syftet med livet är att vara lycklig.”

Dalai Lama

Idag har vi haft en mysdag, jag och alla barnen. Vi åkte till Leos lekland och lekte. Eller rättare sagt, barnen lekte och vi vuxna satte och drack kaffe. Ibland måste  de bara få springa av sig och skrika av sig så att det kan bli lugnt hemma. Om man vill undvika att det blir för mycket datatid så är Leos helt klart ett bra alternativ. Även om dagens barn kan vara rätt så trötta när de kommer hem från skolan, idag har de helt andra krav på sig än när jag var liten. Det är en hård press på barnen ända från skolstart. Ingen vila, ingen ro. Sedan att inte tala om den höga ljudnivå som finns, det skulle inte en vuxen klara av. Absolut inte jag.

Hur uppfostrar man barn idag i det samhälle som vi har. De vuxna står inte pall med all den sjukskrivning som råder i dag. Då ska vi tänka på att barnen alltid har längre arbetsdagar än vi. De lämnas innan jobbet och hämtas efter jobbet. Vilket då gör att de är längre dagar för dem än för oss vuxna. Det är en konstig värld. Där på väntar sig politiker att man ska kunna köra med korvstoppning redan i lågstadiet. Man vill lagstadga om att man lär gå gymnasiet. Det i sig är alltså 12 år minst. Ja idag behöver väldigt många barn, man kan inte tro att det är sant men det är det, äta antidepressiva mediciner för att klara av att gå till skolan. Fy och skäms. Vi kan inte bygga ett samhälle på dessa grunder. Vi förgör våra barn. Vi får tillsammans ta krafttag och fundera ut hur vi kan komma ur detta ekorrhjul men ändå passa in i samhället. Där har vi något att fundera på.

“Innerst inne måste vi hysa kärlek till varandra, vi måste klart inse och förstå att vi har en gemensam mänsklig natur.”

Dalai Lama

Rummet är fortfarande mörkt när klockan ringer. En ny dag, jag orkar inte. Höstens grå tid, mörkret som lägger sig som ett täcke över landet, vardagen som har börjat. Barnen, upp och hoppa. Skolan väntar. Mamma bit ihop nu och gör det du måste. Vad hade jag mest velat. Skriva. Gör det. Ta fram datorn. Använd ditt vapen, fantasin. Skriv orden, orden som du älskar och är så fascinerad av. Ordbyggnad som kan bli precis vad du vill.  Befinn dig där du trivs. I fantasin. Använd dig av det du är utrustad med. Skapa du konstnärssjäl. Lätta på tanken och skänk människorna dina ord. Skänk dina tröstande skapande tankegångar för att ge glädje och eftertanke. Som sådant en poet gör med sina dikter.  Ta emot och gläds. Det är en gåva.

 

“En enda ros kan bli min trädgård…en enda vän, min värld.”

Leo Buscaglia

Efter en period av att känna sig hög av energier kommer alltid en period av låga energier. Hjärnan är trött. Den vill inte jobba lika fort som den gjorde i den högre perioden. När man har varit i den högre energin har man ett väldigt driv inbyggt som bara maler på. Sedan kommer en tid där man vill väldigt mycket men kroppen svarar inte. Jag känner mig övertygad om att fler med utmattning upplever samma som mig. Man vill så mycket, har så mycket som man vill förverkliga. Men kroppen sätter stopp. Eller hjärnan. Vad gör man då? När man är helt uppe i sitt driv är det svårt att acceptera att hjärnan har begränsningar. För att drivet minskar inte automatiskt för att energinivåerna går ner. Men det bästa i sina low perioder vet man att nu går det bara uppåt…;-)

 

“Att vara medveten om en enda brist hos dig själv är bättre än att vara medveten om tusen hos någon annan.”

Dalai Lama

Natten är svart, stjärnorna lyser tydligare för varje dag. Kylan kryper inpå. Är jag redo? Nej jag är inte det. Kroppen värker. Det blir svårt att gå på fötterna på grund av fibromyalgi, värker. Fingrarna värker och kroppen skriker. Jag vill inte. Värme. Behöver värme. Den spanska solen. Den sol som värmer själen. Skapar D-vitamin. Solen som gör att lederna inte känns så stela. Som gör så att jag orkar vistas utomhus i timmar utan smärta och ångest. Solen som skänker liv. Liv till min fantasi. Till mina drömmar. Solen som skapar hopp. Hopp om en framtid. En framtid där jag kan åldras i behag. I glädje. Utan smärtor. Utan hinder. En framtid där man kan finnas för andra, skänka andra glädje för att jag kan. Inte för mitt ego, inte för återbetalning. Utan för att jag kan. En dröm, en fantasi som lönar sig. Jag kan leva igen.

“För att upprätthålla visdom måste man ha inre styrka. Utan inre utveckling kan vi inte behålla vårt självförtroende och vårt mod. Förlorar vi dessa egenskaper blir livet svårt. Det omöjliga kan bli möjligt med hjälp av viljestyrka.”

Dalai Lama

När man bara har sådana dagar när det känns som om tiden bara försvinner. Idag är en sådan. Man tycker att man försöker hela tiden men tiden tar slut. En sådan sak kan man räkna med att vara heltidssjukskriven. De som inte är det själva tycker att man har glassiga dagar, mycket fritid och kan göra vad man vill. Det man glömmer är att vara heltidssjukskriven är ett heltidsjobb och mer där till. I dagens samhälle är det väldigt svårt att få bli sjukskriven så är man heltidssjukskriven har man noll arbetsförmåga. Vem tror då att man kan roa sig eller ha fritid när man måste ha en och en halv vecka på sig för att samla kraft för att gå och duscha. Det som andra gör varje dag helt naturligt. Det är inte att man är mer otäck utan att orken räcker inte till. Det är ett för stort projekt. Eller åka och handla mat kan göra att man blir liggande resten av dagen. Hemmet gror igen. Man har inte en chans. Fritid, nej jag tror inte det.

 

“Genom medkänsla och kärlek kan vi lösa många problem och erfara sann glädje och frid.”

Dalai Lama