I går såg jag på en bra film på tv som var baserad på en novell. Jag som är intresserad av att skriva kollade naturligtvis med ett vaket intresse och funderade samtidigt över hur författaren skulle kunna tänkt. En film som kanske varade i två timmar, för mig är en novell en kortare berättelse, inte som en roman. Den handlade om ett par som levde isolerade på en ö då mannen var en fyrvaktare. Efter två sena missfall hade hela deras värld rasat. De sörjde sina barn och började att ge upp på livet. En stormig dag fick fyrvaktaren syn på en ensam eka som låg i vågorna och de hörde barnskrik. De skynda ut i vågorna för att fånga in båten. I båten låg en död far med en levande baby. Babyn kanske var två månade, i deras stora sorg bestämmer de sig för att behålla barnet och uppfostra henne som sin egen dotter. Ingen skulle komma på dem. Men mannen kunde inte leva med sitt samvete och började ge den levande biologiska modern små ledtrådar om att barnet fortfarande var vid liv. Som man förstår utspelas ett drama mellan de som tagit hand om barnet och barnets biologiska släkt.
Jag i mitt huvud satt och tänkte på scenbyggnad, miljö, drama, hemlighetsmakeri, sådant som bygger en bra historia. Vad kan man använda sig av? Finns det någonting som jag kan lära mig? Hur tänkte författaren? Hur byggdes spänningen upp? Hur löste sig det hela? Var det ett bra slut?
”Ta dig tid att drömma, det betyder att sikta mot stjärnorna. Ta dig tid att älska och att bli älskad, det är ett gudomligt privilegium. Ta dig tid att se dig omkring, dagen är för kort för att du ska stänga dig inne. Ta dig tid att skratta, det är musik för stjälen.”
Gammal engelsk bön