Kanoten är grön, det är vad jag minns. Den står intill bryggan och jag har lite problem att hålla in den samtidigt som jag försöker att kliva ner. Vattnet i ån flyter förbi mjukt och synkroniserat. Kanoten vill följa med. Vattnet drar hela tiden mot vänster för vattnet rör sig ständigt. Är ständigt på väg. Vinden är ljum och den blåser lätt i mitt hår. Jag försöker stänga ute alla andra ljud och bara lyssna till moder jord. Det sjunger en fågel längre bort. Lyssnar jag riktigt noga hör jag det lilla vattenfallet till höger. Tyst, tyst talar det till mig. Det är svårt att stänga ute rösterna som hojtar till varandra runt omkring mig. Jag vill vara ensam. Jag vill vara ett med moder jord. Med vattnet. Med fåglarna. Med bävrarna. Med vinden. Med min egen energi. Men det är svårt. Så svårt. Barnet jag är, är beroende av de vuxna. Dom vuxna som kränker mig, som hånar mig, som inte förstår mitt behov av ensamhet. Min själ gör det. För den är vis. Kanske mycket äldre än de vuxna. Redan som barn förstod jag kopplingen med allt som finns runt om oss. Fly, fly fly fly….. det är en lite röst i mitt huvud. Det låter som en liten älva. Jag drar mig undan lite mer. Men de följer efter. Jag får skäll för att jag är annorlunda. Jag får skäll för att jag inte är med de andra barnen. Men de låter för högt. De leker lekar jag inte vill. De kivas och brottas. Det vill inte jag. Jag vill vara i min egen energi. Där jag hör rösten från själen som vägleder mig. Blicken vandrar. Jag ser tallar. Jag ser vattnet. Jag ser stenar i alla de former. Med mossa. Utan mossa. Blåbärsris. Myror som använder barren på marken att bygga sina stora stackar mot söder. Jag känner solen värma mitt ansikte. Jag gör ett nytt försök att kliva i kanoten men genast är de andra där och vill följa med. Kränkningar igen. Påståenden om min person. Att jag inte duger. Att jag är ful. Att dom andra barnen är bättre än jag. Att jag aldrig kommer att bli något. Att jag aldrig kommer hitta någon som vill ha mig. Jag förstår då inte att skydda min energi. Allt är som ett öppet sår som ingen ser men jag känner. Det är det enda som jag känner. Jag har ingenstans att ta vägen. Jag kan inte dra mig undan. För de andra följer efter. För att de vuxna vaktar mig och varje steg jag tar samtidigt som man fortsätter med kränkningar. Om mig. Om vad jag inte duger till. Varför? Jag vet inte vad som är värst. När jag inte får vara ifred. Alla kränkningar. Eller som ibland bara bli totalt nonchalerad. Som luft. Allting gör ont. Bara på olika vis.
Som vuxen har jag fått lära mig att titta på mitt mörker. Att lära känna mitt mörker. Att acceptera att det är en del av mig. Jag förstår nu att det ena kan inte finnas utan det andra. Som varsin sida av ett mynt. Som natt och dag. För att kunna leva i ljuset måste jag älska mitt mörker. För det är en del av mig. Det är en del av min historia. Jag har gråtit. Jag har skrattat. Kanske mest gråtit. Jag har vridit mig i smärtor. Jag har lärt mig andningsövningar. Men jag har också älskat. Älskat mig själv ibland. Älskat någon annan. Samma sak. Du måste kunna älska dig själv för att kunna älska någon annan. På ett ärligt sätt. Inte vara beroende av någon. Inte vilja ha andras uppmärksamhet för att vara någon utan verkligen älska. Älska ditt mörker. För då kommer ljuset. Ljuset är det som kommer att bära oss framåt. Mörkret är det som får oss att växa. Många gånger har jag haft känslan av att en elefant sitter på mitt bröst. Jag kan inte andas. Men lustigt nog är jag inte rädd. Inte rädd för döden. Det är bara en del av resan. Jag vill inte lämna mina barn. Där är jag inte klar. Inte redo än. Men jag är inte rädd. Andas djupt. Andas in, ut, in, ut, in, ut… Elefanten flyttar på sig till slut. Jag säger tyst till mig själv de dom andra aldrig säger. Jag känner på min kropp för att lära mig älska den när andra inte gör de. Jag älskar mitt mörker så att det kan transformeras och släppa in mer ljus. Det är en del av mig. Jag har accepterat det. Så mycket smärta. Så mycket mörker. Så lite syre. Flytta på dig elefanten.
