Jag är din dotter. Jag är ditt barn. Räcker inte det så vet jag inte vad du kräver av mig. Alla barn har rätt till villkorslös kärlek. Det är en födelserätt. Vilket barn ska behöva prestera för sina föräldrars kärlek. Jag älskar mina barn lika. Jag älskar dom villkorslöst. Bara för att dom är en del av mig. Dom är mitt val. Dom är mitt ansvar. Jag kan bara ansvara för vad jag gör. Inte vad du gör. Jag kan bara ansvara för vad jag säger inte för hur du tolkar det. Alla är födda med det valet. Det fria valet. Jag är din dotter, ditt barn… om inte det räcker för dig vet jag inte vad du begär av mig.
Det är allas rättighet. Att älska och bli älskad. Alla kan älska villkorslöst, kravlöst. Alla kan ta emot kärlek kravlöst. Det är en människlig rättighet. En rättighet som dom flesta har glömt. Egot har fått en alldeles för stor plats alldeles för länge. Har vi glömt hur man älskar, verkligen älskar på riktigt? Vem är värd vår kärlek, vår tid? Vad vill man ha tillbaka bara för att ge? Ska man verkligen kräva något för sin kärlek?
- ”Du kan lära dig att tala genom att tala, att studera genom att studera, att springa genom att springa, att arbeta genom att arbeta; på samma sätt kan du lära dig att älska genom att älska.”
– Frans av Sales