Kategori: Okategoriserade

Idag var hela barnaskaran här. Inklusive alla barnbarnen. Det känns. I huvudet. Spänningarna sitter i från nacken till ögonen. Ögonen känns som de ska tryckas ut. Jobbigt. Det jobbigaste är att jag tycker att det är roligt när de är här. Jag vill att de ska var här. Men min kropp orkar inte. Mina sinnen orkar inte. Alla ljud. Allt processande i kroppen som hela tiden. Att hela tiden ha sinnena alerta för det finns små barn. Små barn som stoppar allt i munnen. Samtidigt som det är åtta hundar inne samtidigt. Det blir för mycket för mig att klara av. Så summan av det hela är att jag sitter här på kvällen med världens huvudvärk, ögon som smärtar och helt slut. Det finns ett sätt att vända det här. Det måste det finnas.

”Till syvende och sist är varje människas högsta önskan helt enkelt sinnesfrid.”

Dalai Lama

Idag fyller mitt barnbarn år. Barnbarn som är livets efterrätt. Jag har inte samma chans att enbart njuta av efterrätten för jag har själv småbarn. Mina barn tar av naturliga skäl de mesta av min tid och energi. Som för alla småbarnsföräldrar. Men jag har i alla fall kontakt med dem flera dagar i veckan. Kanske mer än de flesta mor/farföräldrar. Jag är glad för det. Ibland tänker jag på de som inte har det lika förspänt som mig. Det finns nog lika måna anledningar som familjer. Ibland fungerande, ibland inte. Men det är i vilket fall tragiskt. För barnen har rätt till ett nätverk. Det är för mig det viktigaste, närheten till varandra. Fysiskt och själsligt. Det skapar glädje. Det skapar historia. En historia att vara stolt över. En historia att ta vidare i generationer. Generationer som kan berätta släktens historia, för att man vill veta, för att man tycker att det är intressant. Man ska vara stolt över sin familj. Jag är det.

”Vad världen behöver är människor som har drömmar och som banar nya vägar- hur krokiga de än må vara.”

Okänd författare

Herr gud, är det här mänskligt. Visst finns det kläder men ändå. Nej, det här är inte min melodi. Jag skulle vilja ha en medeltemperatur på +25 hela året. Visst kan det vara vackert med ett vitt vinterlandskap men det hjälps inte. Hela kroppen krampar. Snoret inne i näsan fryser till is. Börjar blöda näsblod. Man känner sig som att man ska flytta på en hel flodhäst i alla kläder. Tårna fryser fast man har de varmaste skor som man äger. Mina små chihuahuor klarar knappt att vara ute mer än en minut åt gången. De fryser bokstavligen fast. Ibland lär jag gå och hämta dem för att sedan bära dem under jackan in. Jag säger bara det, är detta mänskligt? Även om jag sitter inne i huset känner jag hur kylan kryper in genom väggen och fönstren. En riktig filtmänniska är jag. Men i denna kyla känns det mer som ett tvång än ett mysmoment. Tröst i allt det här är Spanien. Det som vi har som tillflyktsort. Ner till värmen, tina upp. Ta nya tag. Jämför man skillnaden på temperaturen idag med Sverige och Spanien så är skillnaden 40 grader. 40 grader. Ja det är en del. Jag vill ta min kopp med kaffe, sätta mig på balkongen känna den ljumna värmen nudda min hud. Utan att behöva lager med kläder. Jag undrar om det här är bra för kroppen även om du har alla dessa kläder. Även om man inte har fibromyalgi som jag har. Med kylan här i norr har man också mörkret. Mörkret som är jobbigt när man dessutom är utmattad. Varje morgon när klockan ringer för att barnen lär gå till skolan, man vill inte ens sticka ut tårna utanför täcket och dessutom är det kolsvart ute. Nej jag behöver sol och ljus.

”Mitt huvud säger att det är vinter, men i mitt hjärta är det evig vår. Ju närmare jag kommer slutet desto tydligare hör jag runt om kring mig världens odödliga symfonier, som välkomnar mig.”

Victor Hugo (1802-1885)

Nu är jag där jag känner äntligen fredag. Hur kan man det när man är sjukskriven? Man är ju hemma alla dagar. Då har man glömt att när man har små barn så är hela veckorna som en arbetsvecka. Två dagar med sovmorgon, heligt. Tyst ungar, mamma har sovmorgon,hehe. Eller, skynda er nu, har du kissat. Gympapåsen är packad. Var är busskorten? Vilken frukt vill du ha? Nej, jag kan inte bestämma nu om du får ta hem kompis, ring sedan. Jag ska försöka vila när ni är i skolan. Å nej nu ringer telefonen. Ja ha du vill komma över. Okej. Aj då ingen vila igen. Inget kaffe, inte smör heller.Hinner jag ner till ICA? Kan jag be dem handla med sig.? Ringer igen. Det löser sig. Kom hem till mamma på middag. Jag har hittat några jobb du kan söka. Nej, deppa inte, det löser sig. And so on. Det finns inget slut. Hur ska det kunna det? Fyra barn, tre barnbarn. Vänta, jag då? Var är min plats? Jag försöker i morgon.

”Det jag inte kan förändra, det kan jag acceptera, och det jag kan acceptera, det är redan förändrat.”

Tomas Andersson Wij

Ibland känner man bara för att kunna berätta någonting briljant så har man hjärnhäng. Hjärnan vill inte samarbeta det minsta. Trött, illamående, inte speciellt sugen på att göra något alls. Men man måste ändå prestera. Jag är säker på att många känner igen sig i den situationen. Man har inte det utrymmet i dag att bara luta sig tillbaka och låta tiden ha sin gilla gång.. Men nej det går inte för världen stannar inte, världen väntar inte. Ibland måste man bara få stanna upp. Få vara sig själv. Det är inte konstigt att vi har så mycket depressioner i dag. För man blir deprimerad, man blir stressad och man tappar bort sig själv. Hur löser man det? Jo, samhällets lösning på problemet är medicinering. För att man ska fortsätta att fungera som normalt. För att ingenting ska bli lidande för att jag behöver en pause. Men när vår beslutsfattare blir , jag vet inte ens vad jag ska kalla det. I alla fall så går det inte, du har inte rätt till sjukskrivning utan en extrem massa krångel, man förväntas fungera som en duracellkaning. Som bara går och går.. En tanke till tröst är att jag vet att naturen är helande. Så när man har lite tid över så borde man tillbringa den i naturen för att den läkande. Om man inte hatar vintern lika mycket som mig vill säga, hehe. Då kan man ju alltid skaffa sig en inre trädgård som man kan besöka när man behöver lite läkande energier.

”Det finns två typer av makt: en erhålls via rädsla för bestraffning, och den andra genom kärleksfulla handlingar. Makt baserad på kärlek är mer effektiv och permanent än rädslan för bestraffning”

Mahtma Gandhi

Återigen, ni som lever med ångest vet precis vad jag talar om. Man kämpar varje dag bara för rätten till att excitera. Tröttheten blir extrem efter det. Framför allt när det gäller att finnas där för en närstående med ångest. Men har man då tå stycken nära som lever med ångest i perioder plus en själv. När man dessutom redan är sjukskriven för utmattning, fibromyalgi och ibs. Jag har migrän ungefär varannan dag. Ibland känner jag att jag har mer än vad jag klarar av. Sedan då när man också har dåligt samvete för att man förväntas tillfriskna fortare än fort för att återvända till sitt jobb. Alltså, en normal person vill faktiskt klara sig själv och vara självförsörjande. Inte alls sitta fast i något system där man är ständigt övervakad för att inte göra felsteg. Jag förstår att man inte kan leva på systemet om man är frisk, bara för att man inte har lust att jobba, men ärligt hur många procent av befolkningen är det. Men däremot blir det väldigt krävande och nästan outhärdligt för en som är sjuk att hela tiden känna sig jagad och misstrodd. Som jag sa i början, man kämpar för sin existens, sedan kämpa för rättan att vara sjuk,,,, det är bara för mycket.

”Att skaffa sig insikt i den egna negativiteten är ett livslångt arbete som går att förfina nästan hur mycket som helst. Men om man inte ger sig i kast med det kan man aldrig se hur man ska åstadkomma de nödvändiga förändringarna i sitt liv”

Dalai Lama

Jag önska inte någon att ha ångest. Jag har perioder som jag lider av ångest och jag vet många fler i min närhet förutom mig som lider av det. Det är så fruktansvärt, jag vet inte ens om jag kan förklara. Jobbigast är det när det handlar om någon annan, någon i sin närhet. Hellre har jag ångest själv än se någon jag bryr mig om lida. Det är fruktansvärt. Man går sönder. Faller i bitar. Känner sig helt maktlös. Som det finns ingenting som jag kan göra för att göra det bättre. Tårar bränner innanför ögonlocken. Hjärtat knyter sig. Klumpen i halsen växer sig bara större. Känslan eller ska jag kalla den för önskan om döden infinner sig. Man vet allt för väl att det bara är en bluff men vad hjälper det, när man sitter där är den verklig. Man vet aldrig hur länge det ska vara eller hur man ska komma ur det. Bara att det kommer att släppa. Man vet aldrig riktigt när det kommer tillbaka heller. Alla som någon gång haft ångest eller känner någon som har haft det vet precis vad jag pratar om. I vår nutid tycker jag mig se att det är allt för vanligt med ångest. Många människor lider av det. Jag vet inte mer vad jag ska säga, jag har ingen lösning på det här. Jag kan bara konstatera att det är fruktansvärt.

“Genom medkänsla och kärlek kan vi lösa många problem och erfara sann glädje och frid.”

Dalai Lama

Vissa dagar känns det bara som om man kämpar. Kämpar för allt som man är värld. En kamp som man förlorar. Huvudet bultar. Humöret är i bott. Men vardagen fortsätter som om ingenting har hänt. Det känns som man ramlat av ekorrhjulet. Som det bara fortsätter att snurra och man har ingen chans att hinna med. Man kan inte tänka. Man orkar inte röra sig för att det känns som man ska flytta en hel flodhäst. Man känner sig andfådd. Det svarta hålet närmar sig. Man vill dit men ändå inte. Man har dock en spärr som ändå håller en kvar i nuet. Som man ändå har lite av förståndet intakt. Vad kallas det? Jag vet att det är många som känner precis som jag i perioder. Det är många som kämpar. Kämpar varje dag bara för rätten att excitera. Det har pågått länge nu, men tiden är här. Sluta att kämpa. Tiden är inne för att släppa alla slöjor för att stiga upp mot nytt upplyst samhälle. För människor att börja ta bättre hand om varandra och vår värld.

“Det måste finnas en jämvikt mellan materiellt och andligt framåtskridande, en jämvikt som uppnås genom kärlek och medkänsla.”

Dalai Lama

Hur många människor ser djuren som lärare? Jag har läst att djuren finns här på jorden för att lära oss om kärlek, tillit och för att vi ska stressa ner. Vilka har tid att stanna upp för att se det? Jag har själv både hund, katt och kakaduor. Alla djur har sin egenhet. Alla djuren lär mig något. Det är intressant att ta sig tid att förstå sina djur. De har ett språk. De kommunicerar med oss. Min maine coon till exempel. Hon kommer alltid när jag ska meditera. Hon lägger alltid sitt huvud mot min kind. Som om hon känner vad som händer. Hon är med och förstärker den andliga kontakten under meditationen. Vad känner jag då? Jo det ska jag berätta. Jag känner att hon måste leva minst till hon blir ett hundra år. För vi är tight. Jag vill inte tänka på ett liv utan henne. Hon blir av naturliga kärl inte lika gammal som jag. Sedan har vi en av mina chihuahuor, hon ser in i min själ. Hon kan verkligen studera mig, krypa in i djupet av mig. Det ser man. Hon liksom läser mig. Kakaduorna är också personliga. Jag har tre. De har helt olika egenskaper. Det är intressant. Mitt råd är att låt djuren vägleda er. De är inte födda onda. De är lojala, kärleksfulla och förlåtande. Precis så som vi människor bör vara.

”Med tanke på människor kärlek till sanning, rättvisa, fred och frihet är det fullt möjligt att skapa en bättre och mer kärleksfull värld. Förmågan finns.”

Dalai Lama

Nu är jag inne i en drömperiod. Det som slår mig är hur mycket man ska analysera dem. Ska man analysera i detalj? Jag är övertygad, som i allting annat som har med andlighet att göra, att man ska titta på sina drömmar. De kan vara förutsägelser eller saker som man måste arbeta med. Har man varit med om saker som har känts svårt så jobbar hjärnan och kroppen med det under natten. Tankar måste sorteras. Sår måste läkas. Men hur mycket i detalj ska man titta? Jag tror att man kan lära sig att känna det. Drömmar skapar känslor, känslor skapar intryck, där ska man nog söka sina svar. Ibland ska man nog studera noga i detalj medans andra drömmar ska man se huvudbudskapet. Tipset är i alla fall att föra någon slags drömdagbok när man är inne i sina drömperioder. Där kan man enkelt hitta mönster och därav skapa sig en uppfattning av vad som gäller.

Vad jag vill säga som återkopplar till rubriken är, ja jag tror att drömmar är viktiga. Både de drömmar som utgör våra önskningar och de drömmar som man har när man sover som gör att kropp och sinne läker och gör sig redo för nästa steg.

”Man kan likna sinnets natur vid vatten i en sjö. När vattnet rörs upp av en storm gör dyn från sjöbotten att det ser grumligt och oklart ut. Men vattnet i sin natur är inte smutsigt. När stormen har bedarrat sjunker dyn till botten och vattnet blir återigen klart. Så även om vi normalt utgår från att sinnet eller medvetandet är en självständig och oföränderlig enhet ser man vid en närmare betraktan att det består av ett helt spektrum av händelser och upplevelser”

Dalai Lama