Kategori: Okategoriserade

Som för alla andra så är också mina dagar fulla. Jag ska planera jul med min familj. Jag ska skicka in mitt första råmanus någonsin och det gör mig lite nervös. Synopsis är något som man ska skicka med manus samt ett personligt brev. Det är som en halv vetenskap känns det som just nu. Varje dag lyssnar jag till ljudböcker eller poddar där man kan få matnyttiga tips hur man ska göra. Alltså den som aldrig gett sig in helt seriöst att försöka att skriva en roman vet nog heller inte vad det innebär. Arbete, arbete, arbete. Skriva, skriva om, skriva om igen, låta någon annan läsa, skriva om igen. Sedan kanske man börjar närma sig ett råmanus på cirka 50 sidor. Okej. Då har jag cirka 150 sidor kvar då. Hade man inte haft skrivande som sin passion så hade man lagt ner allt vid det här laget. Men jag är envis. Jag har bestämt mig för att ro det här i land. Då först och främst skriva klart boken. Om den kommer att bli antagen eller inte ligger lite utanför mina ramar men jag ska göra allt jag kan för att försöka. 

Jag har under min sjukskrivning i utmattningen sett mitt skrivande som en terapi. Det är nog så lätt att bara lägga sig ner och göra ingenting när man är så trött som man är. Men lika som denna blogg, kan man bara få ner några meningar varje dag så jag nått en seger för mig. Små steg framåt.  

”Hoppet ser det osynliga, känner det ofattbara och uppnår det omöjliga”

I min situation har jag många gånger tänkt på varför man söker lyckan i yttre faktorer. Jag har själv gjort det i nästan hela mitt liv. Ända till mitt 40 och efter det har jag lagt vikten mer i att söka inåt. Vad upptäckte jag då? Jo att den verkliga lyckan bor inom oss alla. Ju mer lugn jag kunde hitta, desto säkrare på min egen livsuppgift jag blev desto lugnare och mer lycklig blev jag. Stressen har minskat markant. Jag trivs som mest när jag får leva inom mig själv. Söka svar långt inne i hemligheten som jag bara har tillgång till. Där finner man en oas, om man har lugn och vilja nog att vänta ut den. Det kan ta tid. Jag brukar sitta och vänta ut de bilder som kommer upp inom mig när jag blundar. Små olika smultronställen där jag bara känner frid och eufori. Det är viktigt att man väljer tider där man vet att man får vara ostörd ett tag. Man måste kunna stänga ute allt buller, allt som kan komma att avbryta en. Det är en känslig process. Blir man störd har man tappat tråden och det kan vara svårt att finna den igen. Jag kan till och med känna mig lite dålig rent fysiskt genom att för snabbt ryckas upp ur mitt djupa tillstånd. Så rådet jag skulle vilja ge till alla är att ta sig den tiden, investera i er själva och sök er inre lycka och gör livet lite roligare att leva. 

”Andras fel är lätta att se, de egna svåra. Andras fel siktar man som agnar, men de egna döljer man som en falskspelare döljer sin otur.”

Buddha

Det var en gång en liten flicka med nötbruna ögon och mellanblont hår som räckte ner till axlarna. Ofta slog den lilla flickan ner blicken då hon var blyg och kände stor respekt för de vuxna. Ensamhet var ingenting som hon fasade över utan hon var utrustad med en enorm fantasi och där av ett rikt inre liv. Hon kunde med lätthet underhålla sig på det viset i timmar. Hon störde aldrig någon. Hon sade aldrig taskiga saker. Vänner det var något som man förtjänade genom sitt egna beteende. Hon hade social kompetens och hade aldrig stora problem att bli accepterad. I skolan sade hon sällan någonting. Hon räckt aldrig upp handen för att svara. Genom största delen av skoltiden umgicks hon med en enda kompis. Hon hade inget behov av något annat. Hon lade ner mycket energi och kärlek i de hon hade nära omkring sig. 

En dag kom den mörk skugga in i hennes liv och lade ett klibbigt nät över hennes själ. Hennes glada ödmjuka sätt började sakta att avta. Dagligen blir flickan kränkt med hårda ord och slag. Mer och mer gick den lilla flickan in i sig själv. I sin utsatta situation där hon var i fullt beroende av välvilliga vuxna satte hon fast med ett elakt mörker som dag för dag tog lite mer av hennes livslust. Men  med en enorm överlevnadsförmåga och en enorm vilja att uppnå sina drömmar den lilla flickan nådde vuxenlivet. 

”Jag har under  mitt liv haft drömmar  som för alltid stannat kvar hos mig, och förändrat mina tankar. De har gång på gång dykt upp i mig och förändrat min sinnesstämning.”

Emily Bronté (1818-1848)

Kärlek är ett stort ord med många olika innebörder. Människor tolkar kärlek olika. Men alla söker den. Alla behöver den. Vi är födda till att leva i tvåsamhet så därför kan det kännas svårt att leva ensam i långa perioder. Nu när julen stundar kan man skänka en extra tanke till alla som kanske inte har någon att vara med. Det finns människor som inte har ett eget hem. Dom sover ute. De har inte ljus de kan tända, det finns ingen som gör julmat för deras skull. Det är kallt, blött och mörkt. Det finns inga pengar. Vad ska de människorna göra? Alla vi andra, vi ha en kärleksfull tanke över att sända, vi kan göra något för någon som sitter ensam. Kärlek betyder olika för olika människor men alla behöver den. Så tänk till extra i år, vad kan just du göra för någon annan? Det lilla kan betyda så mycket för den som inte har något. 

”Hoppas, mitt barn, i morgon och nästa dag också och varje morgondag. Förtrösta så länge du lever.”

Victor Hugo (1802-1885)

När alla symtom svänger huller om buller och det inte bestämmer sig för någonting. Kroppen är i uppror. Man mår dåligt hela tiden. Det är så tråkigt. Handikappande. Jag kämpar mig igenom dagarna. Ska det vara så här när man är i sina 40. Jag hoppas att man snart kan hitta något i sjukvården, konkret så att jag kan få en riktig hjälp. Nu vill jag börja leva. Nu vill jag uppnå mina drömma. Jag har inte gett upp. Det tar bara lite längre tid. Jag försöker varje dag, inte stora steg men jag går framåt. Jag ser målet, där framme i slutet av den långa korridor, det hänger blåregn runt om dörren där målet ligger. Det ser inbjudande ut. Det är en bit kvar men jag kommer framåt. Utanför lyser solen. Gräset är grönt, böljande kullar. 

”Jag tror på solen, även när den skiner. Jag tror på kärleken, även när jag inte känner den. ”

( Rader ristade på en källarvägg i ett hus som förstördes vid bombanfall i Köln under andra världskriget.)

Kaos. Det råder kaos i vår värld. Man kan nästan känna dyningarna under fötterna. Allting vänds upp och ner. Kaos och jag vet inte vad man ska göra. Fyra barn har jag, tre barnbarn. Man vill finnas där, stötta och trösta. Men när problem hopar sig, saker faller överallt och samtidigt. Jag står mitt i och försöker att överleva. Man kan nästa höra kraset när det rasar runt en. Men jag står här stadigt. Jag finns för min familj. Mitt hjärta är stort, jag har plats för er.  När jag hör hjärtslagen i öronen så slår de för er. För jag älskar er. Jag brister av stolthet bara av att veta att ni finns där. Jag känner mig älskad och behöv. Det gör mig till någon. Jag är någon. 

”En stenhög slutar att vara en stenhög i det ögonblick en människa stannar i begrundan för den och inom sig skapar bilden av en katedral”

Antoine de Saint-Exupéry  (1900-1944)