Författare: @magnet

Idag är det mitt minsta barnbarns födelsedag. Hon fyller ett år. En härlig ålder. Dessutom tog hon sitt första steg i dag och jag fick vara med och uppleva det. Duktig tjej. Min äldsta dotter har tre barn, det är hennes yngsta som fyller år. Glädjen som de ger är enorm. Jag är stolt och glad att de finns i mitt liv. Jag har fyra barn men det är nu de äldste som har egna barn. Lillingen är en väldigt glad tjej och en enormt trevlig person. Hon skrattar hela tiden och är så enkel. De två större är också helt fantastiska små varelser. Det får mig att fundera över vad unik varje människa är. Eftersom jag själv fortfarande har små barn och ser egenskaperna i alla så måste jag säga att jag är fascinerad. De är små unika egna människor. Alla med ett eget unikt syfte att finnas till. Vad, ja det vet de bara själva. Men jag är så tacksam att jag får följa med på dess resa. Det är en spännande tid vi lever i. Jag inser vilket enormt ansvar som man tar på sig genom att föda fram dessa små människor som är beroende av oss till vuxen ålder. Att göra ett bra jobb. Det är mitt jobb att vägleda dessa människor till att kunna fungera i det samhälle vid har men ändå utvecklas till egna individer som uppfyller sitt syfte. Man måste kunna skapa utrymme att få det att utvecklas till andliga varelser som kan ha respekt för allt. Att ha respekt för moder jord, för himlen och änglarna. Att kunna lära ut hur de kan fungera som en kanal mellan det gudomliga och moder jord. Ett väldigt viktigt element i barnuppfostran som har glömts bort.

“Verius cogitatur Deus quam dicitur et verius est quam cogitur” – Gud tänks sannare än han sägs och är sannare än han tänks.

Just nu skulle jag kunna ge nästan vad som helst för solsken. Varma ljusa dagar där man trivs med att gå ut. Där kroppen vill fungera och där orken kanske räcker lite längre. Man kan röra sig mer, gå på promenader vilket är omöjligt nu. Kylan och vädret gör mig stel och orkeslös. Jag törs helt enkelt inte ge mig i väg för långt för att jag kan bli stående någonstans och inte komma vidare. Vad gör jag då? Ringa efter skjuts? Nej fram för mer sol. Mera hav med salt i luften. Lättare att andas. Lugnar själen. Rörelser på vattenytan som gör mig lugn. Solens strålar värmer min hud och mina muskler. Ser ni vart jag vill komma? Sol och medelhavet. Värme både i luften och från befolkningen. Det är kärlek. En kärlek som jag förstår. Eller som min kropp med alla dess skavanker. Även mitt sinne som är trött. Jämt trött. Ljusa dagar skapar hopp, solen skapar värme som mjukar upp mina muskler. Livet känns helt enkelt lite roligare med sol.

“Om man hyser kärlek och medkänsla gentemot alla levande varelser, och särskilt gentemot sina fiender, så är det sann kärlek och medkänsla.”

Dalai Lama

Ja, det är frågan. Den här årstiden har jag lite svårt att fungera som jag ska. Det liknar nästan en mild depression. Ingenting känns uppmuntrande och roligt. Eller att det finns någon mening. Men jag vet också att det är övergående. Kan det vara så enkelt att det är frånvaron av solsken. Det är en mörk årstid. En årstid där man går i ide som en björn. Det är klart även avsaknad av skratt, glädjeämnen och tillåtelse att njuta och inte bara driva framåt. Att se målet och fokusera enbart på detta. Man tappar bort sig själv. Man vet inte till slut vad som man tycker är roligt. Vad som får själen att vibrera på ett högre plan. Det behövs. Jag skulle vilja påstå att det är livsnödvändigt. Jag letar fortfarande. Jag missar mina åtaganden med bloggen. Även om det bara är jag som läser den. Jag hade gett mig själv ett löfte. Jag skulle skriva varje vardag. Men tyngden i ett mående som detta är inte att bara trolla bort. Den tynger ner en under ytan. Man kämpar bara för att kunna andas syre. Inget annat känns längre viktigt. Men jag ska kämpa. Jag har mina drömmar. Jag är den enda som kan ta mig dit.

“Oavsett vilka åsikter vi har, är vi alla lika på så sätt att vi vill vara lyckliga och vill undvika lidande.”

Dalai Lama

Nu vet jag vad som fattas mig, igår kväll kom jag på vad det var. Jag kan ha en förmåga att åka berg och dalbana i mitt mående i perioder. Men som sagt i går slog det mig. Själen saknar glädje. Med allt åtagande man har i vardagen glömmer man bort att skratta, man glömmer bort alla glädjeämnen. Man måste ha glädje, måste skratta. Skratt är förlösande. Skratt släpper på spänningar. Dagens stressade samhälle kanske man bör schemalägga glädje. Det kanske inte är så dumt. Det enda problemet som jag har är att jag har glömt vad som skapar glädje för mig. Jag har verkligen glömt det. Hur illa är inte det? Vad får mig att skratta? Vad får hela min kropp fyllas av glädje? Vad får mina hela min själ att vibrera på ett högre plan? Jag måste verkligen fundera över detta ett tag. För jag har glömt. Illa. Jag skrattar inte längre. Jag ler inte längre. Varför? Jag lär fundera över det. Vad saknas mig? Jag lär fundera över det. Hoppas att ni andra inte glömmer av glädjen. Glöm inte att leka….

Den bästa platsen att gräva en mycket djup grop i vilken man vill fånga en Heffaklump, vore någonstans där en Heffaklump redan befinner sig, bara någon meter längre fram ungefär.

– Nalle Puh

Idag kan jag verkligen inte skriva. Jag känner ett sådant motstånd. Motstånd förenat med ångest. Jag ska skärpa mig tills i morgon. Skriva något bra…

“Kärlek är frånvaro av dömande.”

Dalai Lama

För att fortsätta med vabuari så har jag fortfarande barn som är hemma från skolan och är sjuka. Till råga på allt har min raskatt, maine coon, bestämt sig för att rymma från sin rasthage. Jag vill inte att hon ska vara utekatt. Jag har läst en del om rasen och vad som sägs är att maine conner är för vänliga och försvarar sig inte mot katter utomhus. Vi såg henne tillsammans med en annan katt. Vet inte vems eller vad det är. Jag vill inte ha kattungar. Vad gör man. Hon stack så fort jag kom ut. Det sista jag vill är att behöva ta henne till veterinären efter hennes lilla utflykt. För den delen är det kallt ute samt en klar natt. Så natten blir inte rolig för henne som inte är van att vara ute. Eller vad säger vi om rovdjuren som finns här. Vi bor liksom på landet. Dessutom är mina flickor sjuka. Inget allvarligt men ändå. Sjuka barn kan vara lite klängiga. Vill inte äta. Ja ni vet hur det kan vara. Det blir alltid lite svårare för mamma att fixa och greja. Disney junior går hela dagen. Kan också vara tröttande för en mamma… :-).

”Åar vet att det inte är någon brådska. Tids nog kommer vi fram.”
– Nalle Puh

I natt hade jag en sådan märklig dröm. Jag vet inte hur jag skulle tolka det. I det hela var det jag i alla scener. Det utspelades i ett rum. Ett rum som jag aldrig sett någonsin. I det rummet stod det två sängar, enkel sängar. Rakt framför sängarna var en tjock stenvägg. På kanten stod ett mörk brunt skåp. Utanför fönstret fortsatte livet i sin vanliga takt. Men inne i rummet stod tiden still. Det var jag, min sambo och en liten bebis. Bebisen var inte min men min att vårda. Den liksom var fast vid mig. Sov i min säng. Var med dit jag gick. Tittade man ut genom fönstret så låg rummet under gatunivå, som i en källare, fast det var inget källarrum. Nu till det märkligaste i hela drömmen. Genom den tjocka stenväggen kunde vi gå ut i den verkliga världen och tillbaka in när vi ville. Vi bara lutade oss mot väggen och sjönk igenom. Vi kom alltid ut på samma ställe. Det var en bondgård där de hade en tjur. Jag vet att jag alltid hade det i åtanke när vi gick igenom. Bebis alltid med. Jag undrar om det kan ha någonting med min egen själ, eller kanske mitt inre barn, jag vet inte. Men det var viktigt att jag hela tiden vårdade bebisen. Och jag älskade den verkligen. Som den var en del av mig. Så pågick drömmen att vi gled ut och in i det där rummet genom väggen. Vi var de enda som hade förmågan att sjunka genom väggen. Min sambo hade också en viktig roll. Som att jag inte skulle vara riktigt hel om han inte hela tiden fanns vid min sida.

Jag tror ju att drömmen försöker att berätta någonting för mig. Undrar bara vad…

”HERRENS fruktan är begynnelsen till kunskap; vishet och tuktan föraktas av oförnuftiga. Hör, min son, din faders tuktan, och förkasta icke din moders undervisning. Ty sådant är en skön krans för ditt huvud och en kedja till prydnad för din hals. ”

Ordspråksboken, Bibeln

Även om jag har en vision om vad jag vill uppnå med denna blogg vill jag även visa att jag är en vanlig människa med ett vanligt liv. Idag har min minsta dotter varit hemma från skolan. Magont och huvudvärk. Fast jag är en sådan driven person som jag är, även om min kropp och min hjärna just nu inte vill samarbeta med mig, man måste ta sig igenom dag för dag. Det är nu min största utmaning. Att leva för dagen. Det har jag svårt för. Jag har så mycket som jag vill åstadkomma. Helst i går. Vi har svårt att leva för dagen. Svårt för att vara nöjda. Vi med våra årslånga planeringar. När ska vi ha semester? Har vi bokat resan i augusti? Vem ska vi fira jul hos nästa gång? Hallå. Det är februari. Den månaden på året som man är hemma mest och vabbar. Just det har jag varit i dag. Inte för att jag varit ledig från något jobb, jag är sjukskriven, men mitt barn har varit hemma. Sjuk. Vardagen fortsätter. Vi blir jätte stressade för att vi måste stanna upp, det finns inte med i vår planering. Vad händer nu? Kommer allt jobb att hopa sig nu? Föreläsningen som jag skulle göra föll. Hjälp. Eller vad man än har för liv. Just nu är jag sjukskriven. För att jag är utmattad. Jag har redan levt för mycket i framtiden, velat för mycket. Nu är min hjärna trött. Trött för att jag driver, driver hela tiden. För att det ska hända något. Det enda som händer är att jag går bakåt. Blir mer trött. Kan tänka ännu mindre. Och vill ännu mer. Hjälp. Hela jag är som ett skenande tåg. Nej det kan vara bra med någon dag med vabuari i bland. För att då kommer man ner tillbaka till verkligheten.

“Utan kärlek befinner sig mänskligheten i en mycket svår situation. Utan kärlek kommer vi att möta överväldigande svårigheter i framtiden. Kärlek är det viktigaste i allt mänskligt liv.”

Dalai Lama

Idag var hela barnaskaran här. Inklusive alla barnbarnen. Det känns. I huvudet. Spänningarna sitter i från nacken till ögonen. Ögonen känns som de ska tryckas ut. Jobbigt. Det jobbigaste är att jag tycker att det är roligt när de är här. Jag vill att de ska var här. Men min kropp orkar inte. Mina sinnen orkar inte. Alla ljud. Allt processande i kroppen som hela tiden. Att hela tiden ha sinnena alerta för det finns små barn. Små barn som stoppar allt i munnen. Samtidigt som det är åtta hundar inne samtidigt. Det blir för mycket för mig att klara av. Så summan av det hela är att jag sitter här på kvällen med världens huvudvärk, ögon som smärtar och helt slut. Det finns ett sätt att vända det här. Det måste det finnas.

”Till syvende och sist är varje människas högsta önskan helt enkelt sinnesfrid.”

Dalai Lama

Idag fyller mitt barnbarn år. Barnbarn som är livets efterrätt. Jag har inte samma chans att enbart njuta av efterrätten för jag har själv småbarn. Mina barn tar av naturliga skäl de mesta av min tid och energi. Som för alla småbarnsföräldrar. Men jag har i alla fall kontakt med dem flera dagar i veckan. Kanske mer än de flesta mor/farföräldrar. Jag är glad för det. Ibland tänker jag på de som inte har det lika förspänt som mig. Det finns nog lika måna anledningar som familjer. Ibland fungerande, ibland inte. Men det är i vilket fall tragiskt. För barnen har rätt till ett nätverk. Det är för mig det viktigaste, närheten till varandra. Fysiskt och själsligt. Det skapar glädje. Det skapar historia. En historia att vara stolt över. En historia att ta vidare i generationer. Generationer som kan berätta släktens historia, för att man vill veta, för att man tycker att det är intressant. Man ska vara stolt över sin familj. Jag är det.

”Vad världen behöver är människor som har drömmar och som banar nya vägar- hur krokiga de än må vara.”

Okänd författare