Författare: @magnet

Idag när jag gick på matbutiken för att handla kom en av de anställda för att tala om för mig att mina barn inte fick vara kvar i butiken utan behövde gå ut på grund av coronaregler. Jag kände bara… SLUTA. Allt detta har gått för långt. Är det här den sanning som vi vill leva i. Den framtid som vi vill ska för oss själva och våra barn. SLUTA. Här har vi ett val… Makthavarna vill begränsa oss, vill ha makten över oss. Allt detta ska de uppnå genom att hota oss med lagar, begränsa våra möjligheter och övervaka allting vi gör. SLUTA. Hur länge vill vi ställa upp på det här? Det känns som vi lever i Matrix. Allting är en illusion. Nu är tiden för att ställa oss, tiden för att visa vad min frihet betyder. Jag är trött på detta skådespel. SLUTA. Bara när jag inser att jag har ett val, bara jag inser att jag kan bestämma…. då ska livet börja…..

Det är kallt ute. Snön ligger djup. Jag ligger på rygg i snön och kollar på stjärnorna. Dom bara finns där, i miljoner. Som små ljusprickar på en svart bakgrund. Jag är tio år. Än så vet jag inte så mycket om världen men jag har lärt mig mycket om svek. Svek ifrån vuxenvärlden. Jag är tio år. Det enda jag vill är att bli älskad för den som jag är. Jag ligger där och ser alla stjärnor och önskar att det fanns ett sätt att få bo där. Där uppe är jag älskad, jag känner det. Där är jag någon. Här är jag ett litet barn. Ett barn som åtminstone känner att hon inte är önskad. Som känner att det är vad jag kan ge som räknas. Inte älskas villkorslöst. Jag är tio år. Vad kan jag bjuda på för att bli sedd? Vad vill ni att jag ska göra? Jag kan inte förstå det. Men jag förstår att jag är beroende av er. Jag är beroende av att ni tar hand om mig. För jag är tio år. Jag är ensam. Jag är bara jag. Vad vill ni ha? Varför räcker det inte med att jag är en dotter. En dotter till er och av universum. Jag är tio år. Jag ligger och tittar upp på stjärnorna helt ensam. Jag vill ha det så. Det finns redan djupa sår i mig. Sår som jag med tiden kommer förstå att de är svårläkta. Vad jag än gör är jag märkt. Ni fick mig till låns men ni tog inte hand om mig. Ni fick mig till låns men ni älskade mig aldrig. Ni fick mig till låns men här står jag ensam. Ni fick mig till låns och ni såg aldrig mitt riktiga värde.

I dag är jag vuxen och har fått lära mig att plocka fram mitt eget ljus. Jag har fått lära mig att älska mig själv. I dag är jag oberoende för att jag kan ta hand om mig själv. Idag förstår jag att liknande historier finns överallt. Det finns människor överallt som känner som jag gjorde. I dag vet jag att jag inte är ensam.

Man säger att man ska sitta still och njuta av resan.. livet. Jag är helt införstådd med att det inte alltid är lätt. Alla människor kämpar med sina saker och inget är att förringa. Jag har kämpat hela livet med allt möjligt. Med separerade föräldrar och en styvmor likt en askungesaga.. Jag skulle nog säga att jag fått lite mer av livet läxor än det normala. Men jag står fortfarande. Jag har rest mig varje gång. Ibland med mer kamp och tre utmattningsepisoder. Jag är mitt i en sådan just nu. Livet är en kamp för alla. Men behöver det verkligen vara just det? Om man försöker leva efter mantrat….

*Jag är ljus

*Jag är kärlek

*Jag är sanning

*Jag är……..

Om man verkligen försöker att leva efter det och även ta med sina familjemedlemmar, grannar, vänner och arbetskamrater. Skulle världen bli en ljusare plats? Skulle världen höja sin frekvens till en plats som allas lika värde blir en sanning?

Jag sitter och funderar kring vad som är vackert i livet. Vi fokuserar alldeles för mycket på de som är mörkt och som hindrar våra liv. Allting är pengar…. tror vi. Men faktum är det vackraste vi har är gratis. Serverade av moder jord. Vem tar sig tid att lyssna på fågelsången? Vem tar sig tid att se det estetiska i naturen. Allting helt perfekt. Alla har inte möjligheten att bo så att man har skogen intill tomten som jag men man har alla möjligheter att inreda en balkong eller uteplats med naturen. Vem funderar över att ge någon en vacker kommentar bara för att man kan? Varför har vi fastnat i det ekorrhjul som säger att allting kostar pengar? Faktum är att det inte är så. Det är bara det att vi börjar öppna våra ögon och sinne för den verklighet som vi är i. Fokusera mer på det som skapar harmoni och skönhet än den stress att vara till lags som har blivit den enda verklighet vi vet. Jag älskar livet, tro inte att jag inte kämpar det gör alla. Fast jag väljer glädje, jag väljer skönhet och jag väljer kärlek. Det är min verklighet.

Det är så det är. Alla människor drar runt på gamla vanor som man borde släppa. Som ett tungt traktordäck som är fastkopplat på ryggen i en jordig åker. Den bara stretar och drar och samlar upp mer jord. Det blir tyngre och tyngre. Det är som om man lever bakom en slöja. Radiostyrda går vi upp varje dag för att göra det som förväntas av oss. Som hamstern som springer runt i sitt hjul eller som en guldfisk i sin skål. Man kommer alltid tillbaka till ruta nummer ett. Hur kan man komma ur det då? Man lär börja med att se vad det är som egentligen föregår i sitt liv. Vilka drömmar har jag? Vad gör jag för att uppnå dessa? Är det förlegat att en liten procent av befolkningen fattar alla beslut för oss alla? Är det förlegat att ha ett styre där makten ges av folket istället för att folket äger makten? Är vi kapabla nog, smarta nog eller tuffa nog att bestämma själva? Vad är den röda tråden genom ditt liv? Vad drömde du om när du var liten? Vilka talanger har följt med dig som en tråd genom livet? Är det dax att sätta sig själv i första rummet och göra det som jag egentligen vill? Släppa oket. Har världen kommit så långt så att vi alla kan samsas och skapa en värld av kärlek och jämställdhet oavsett vad???

Finns det något ord som triggar mig så är det rättvisa. Eller ska vi säga orättvisa. Det är ett ord som jag verkligen kämpar med känslomässigt. Det spelar inte så stor roll vad det är för situation det gäller bara att jag reagerar starkt på orättvisor. Nu med det politiska läget vi lever med i Sverige eller om vi talar om den pandemi som råder i världen så ogillar jag skarpt orättvisor. Jag läste idag om att vår regering vill lägga fram förslag på nya regler i pensionssystemet, bara en sådan grej kan få mig att bli upprörd. Är det rättvist att man ska jobba och slita ett helt liv där de tar procent av lönen samt att arbetsgivaren betalar in pengar så ska man inte kunna leva på det när man blir gammal. Är det rättvist att politikerna själva sätter sig på undantag där reglerna inte gäller dom. Dom som har tagit hand om alla våra skattemiljader, fördelat dem som de har velat och sedan säga till oss att det inte finns pengar för oss att gå i pension. Nej det är fel. Tycker inte alls om det. Det behövs ett helt nytt mera rättvist ekonomiskt system. Ett system där man kan få lika förtjänst av att vara en människa. Där inte endast de få på toppen ska kunna dra nytta av eller ska jag säga utnyttja alla de miljader som du och jag hjälper till att dra in. Nej mer kärlek in i systemet. Mera kärlek till de människor som sliter varje dag. Mera kärlek så att alla vet att de är värda precis allt och lite till.

”Alla våra drömmar kan gå i uppfyllelse, om vi har modet att hålla fast vid dem.” // Walt Disney