Man säger att man ska sitta still och njuta av resan.. livet. Jag är helt införstådd med att det inte alltid är lätt. Alla människor kämpar med sina saker och inget är att förringa. Jag har kämpat hela livet med allt möjligt. Med separerade föräldrar och en styvmor likt en askungesaga.. Jag skulle nog säga att jag fått lite mer av livet läxor än det normala. Men jag står fortfarande. Jag har rest mig varje gång. Ibland med mer kamp och tre utmattningsepisoder. Jag är mitt i en sådan just nu. Livet är en kamp för alla. Men behöver det verkligen vara just det? Om man försöker leva efter mantrat….
*Jag är ljus
*Jag är kärlek
*Jag är sanning
*Jag är……..
Om man verkligen försöker att leva efter det och även ta med sina familjemedlemmar, grannar, vänner och arbetskamrater. Skulle världen bli en ljusare plats? Skulle världen höja sin frekvens till en plats som allas lika värde blir en sanning?