Nu har det hänt. Första gången. I går glömd jag att skriva in i bloggen. Så jag gör det nu. Jag har skrivit så många gånger om utmattningen. Nu gjorde den sig påmind i går. Jag har under flera dagar varit bortkopplad från verkligheten. När tankeverksamheten går i slow motion, man vet inte vilken dag eller datum det är, information tas inte in, andningen går till och med ner. När barnen ropar och vill ha hjälp så tar allting mycket längre tid. Svårt att förstå vad de vill, musklerna arbetar långsamt så det tar lång tid att komma fram, det värker i kroppen, man blir arg för att man inte vill bli störd. Jag vill bara ha mina hörlurar med ljudbok i öronen, prata inte med mig, rör mig inte, låt mig vara. Jag hatar dessa daga. Det rimmar illa med att ha familj. Mina barn behöver mig. Jag behöver känna att jag finns där för dom. Det är så kort tid av livet som barnen kommer att behöva mig och då ska jag vara sjuk. Ok, man rår inte för det. Man ska inte ha dåligt samvete. Jag men kom igen. Försök med det. Man är ingen robot. Men det är vila som gäller. Jag vet det. I och med att det är min andra omgång utmattning. Jag har totalt varit sjukskriven i utmattningsdiagnos sammanlagt 10 år av mitt 44-åriga liv. Vad är meningen med det? Varför är jag här? Är det min högkänsliga personlighet? Mitt inkännande medvetande. Att alla sinnen alltid är påkopplade. Dag och natt. Fibromyalgin är mycket sämre nu med vädret. Värk överallt. Alla symtomen som kommer med fibromyalgin går in i utmattningssymtomen, så man vet inte vilket som är vilket. Men vila är svaret iallafall.
“Kom ihåg att det ibland är en riktig lyckträff att inte få det du vill ha.
Dalai Lama