Månad: februari 2019

I natt hade jag en sådan märklig dröm. Jag vet inte hur jag skulle tolka det. I det hela var det jag i alla scener. Det utspelades i ett rum. Ett rum som jag aldrig sett någonsin. I det rummet stod det två sängar, enkel sängar. Rakt framför sängarna var en tjock stenvägg. På kanten stod ett mörk brunt skåp. Utanför fönstret fortsatte livet i sin vanliga takt. Men inne i rummet stod tiden still. Det var jag, min sambo och en liten bebis. Bebisen var inte min men min att vårda. Den liksom var fast vid mig. Sov i min säng. Var med dit jag gick. Tittade man ut genom fönstret så låg rummet under gatunivå, som i en källare, fast det var inget källarrum. Nu till det märkligaste i hela drömmen. Genom den tjocka stenväggen kunde vi gå ut i den verkliga världen och tillbaka in när vi ville. Vi bara lutade oss mot väggen och sjönk igenom. Vi kom alltid ut på samma ställe. Det var en bondgård där de hade en tjur. Jag vet att jag alltid hade det i åtanke när vi gick igenom. Bebis alltid med. Jag undrar om det kan ha någonting med min egen själ, eller kanske mitt inre barn, jag vet inte. Men det var viktigt att jag hela tiden vårdade bebisen. Och jag älskade den verkligen. Som den var en del av mig. Så pågick drömmen att vi gled ut och in i det där rummet genom väggen. Vi var de enda som hade förmågan att sjunka genom väggen. Min sambo hade också en viktig roll. Som att jag inte skulle vara riktigt hel om han inte hela tiden fanns vid min sida.

Jag tror ju att drömmen försöker att berätta någonting för mig. Undrar bara vad…

”HERRENS fruktan är begynnelsen till kunskap; vishet och tuktan föraktas av oförnuftiga. Hör, min son, din faders tuktan, och förkasta icke din moders undervisning. Ty sådant är en skön krans för ditt huvud och en kedja till prydnad för din hals. ”

Ordspråksboken, Bibeln

Även om jag har en vision om vad jag vill uppnå med denna blogg vill jag även visa att jag är en vanlig människa med ett vanligt liv. Idag har min minsta dotter varit hemma från skolan. Magont och huvudvärk. Fast jag är en sådan driven person som jag är, även om min kropp och min hjärna just nu inte vill samarbeta med mig, man måste ta sig igenom dag för dag. Det är nu min största utmaning. Att leva för dagen. Det har jag svårt för. Jag har så mycket som jag vill åstadkomma. Helst i går. Vi har svårt att leva för dagen. Svårt för att vara nöjda. Vi med våra årslånga planeringar. När ska vi ha semester? Har vi bokat resan i augusti? Vem ska vi fira jul hos nästa gång? Hallå. Det är februari. Den månaden på året som man är hemma mest och vabbar. Just det har jag varit i dag. Inte för att jag varit ledig från något jobb, jag är sjukskriven, men mitt barn har varit hemma. Sjuk. Vardagen fortsätter. Vi blir jätte stressade för att vi måste stanna upp, det finns inte med i vår planering. Vad händer nu? Kommer allt jobb att hopa sig nu? Föreläsningen som jag skulle göra föll. Hjälp. Eller vad man än har för liv. Just nu är jag sjukskriven. För att jag är utmattad. Jag har redan levt för mycket i framtiden, velat för mycket. Nu är min hjärna trött. Trött för att jag driver, driver hela tiden. För att det ska hända något. Det enda som händer är att jag går bakåt. Blir mer trött. Kan tänka ännu mindre. Och vill ännu mer. Hjälp. Hela jag är som ett skenande tåg. Nej det kan vara bra med någon dag med vabuari i bland. För att då kommer man ner tillbaka till verkligheten.

“Utan kärlek befinner sig mänskligheten i en mycket svår situation. Utan kärlek kommer vi att möta överväldigande svårigheter i framtiden. Kärlek är det viktigaste i allt mänskligt liv.”

Dalai Lama

Idag var hela barnaskaran här. Inklusive alla barnbarnen. Det känns. I huvudet. Spänningarna sitter i från nacken till ögonen. Ögonen känns som de ska tryckas ut. Jobbigt. Det jobbigaste är att jag tycker att det är roligt när de är här. Jag vill att de ska var här. Men min kropp orkar inte. Mina sinnen orkar inte. Alla ljud. Allt processande i kroppen som hela tiden. Att hela tiden ha sinnena alerta för det finns små barn. Små barn som stoppar allt i munnen. Samtidigt som det är åtta hundar inne samtidigt. Det blir för mycket för mig att klara av. Så summan av det hela är att jag sitter här på kvällen med världens huvudvärk, ögon som smärtar och helt slut. Det finns ett sätt att vända det här. Det måste det finnas.

”Till syvende och sist är varje människas högsta önskan helt enkelt sinnesfrid.”

Dalai Lama

Idag fyller mitt barnbarn år. Barnbarn som är livets efterrätt. Jag har inte samma chans att enbart njuta av efterrätten för jag har själv småbarn. Mina barn tar av naturliga skäl de mesta av min tid och energi. Som för alla småbarnsföräldrar. Men jag har i alla fall kontakt med dem flera dagar i veckan. Kanske mer än de flesta mor/farföräldrar. Jag är glad för det. Ibland tänker jag på de som inte har det lika förspänt som mig. Det finns nog lika måna anledningar som familjer. Ibland fungerande, ibland inte. Men det är i vilket fall tragiskt. För barnen har rätt till ett nätverk. Det är för mig det viktigaste, närheten till varandra. Fysiskt och själsligt. Det skapar glädje. Det skapar historia. En historia att vara stolt över. En historia att ta vidare i generationer. Generationer som kan berätta släktens historia, för att man vill veta, för att man tycker att det är intressant. Man ska vara stolt över sin familj. Jag är det.

”Vad världen behöver är människor som har drömmar och som banar nya vägar- hur krokiga de än må vara.”

Okänd författare

Herr gud, är det här mänskligt. Visst finns det kläder men ändå. Nej, det här är inte min melodi. Jag skulle vilja ha en medeltemperatur på +25 hela året. Visst kan det vara vackert med ett vitt vinterlandskap men det hjälps inte. Hela kroppen krampar. Snoret inne i näsan fryser till is. Börjar blöda näsblod. Man känner sig som att man ska flytta på en hel flodhäst i alla kläder. Tårna fryser fast man har de varmaste skor som man äger. Mina små chihuahuor klarar knappt att vara ute mer än en minut åt gången. De fryser bokstavligen fast. Ibland lär jag gå och hämta dem för att sedan bära dem under jackan in. Jag säger bara det, är detta mänskligt? Även om jag sitter inne i huset känner jag hur kylan kryper in genom väggen och fönstren. En riktig filtmänniska är jag. Men i denna kyla känns det mer som ett tvång än ett mysmoment. Tröst i allt det här är Spanien. Det som vi har som tillflyktsort. Ner till värmen, tina upp. Ta nya tag. Jämför man skillnaden på temperaturen idag med Sverige och Spanien så är skillnaden 40 grader. 40 grader. Ja det är en del. Jag vill ta min kopp med kaffe, sätta mig på balkongen känna den ljumna värmen nudda min hud. Utan att behöva lager med kläder. Jag undrar om det här är bra för kroppen även om du har alla dessa kläder. Även om man inte har fibromyalgi som jag har. Med kylan här i norr har man också mörkret. Mörkret som är jobbigt när man dessutom är utmattad. Varje morgon när klockan ringer för att barnen lär gå till skolan, man vill inte ens sticka ut tårna utanför täcket och dessutom är det kolsvart ute. Nej jag behöver sol och ljus.

”Mitt huvud säger att det är vinter, men i mitt hjärta är det evig vår. Ju närmare jag kommer slutet desto tydligare hör jag runt om kring mig världens odödliga symfonier, som välkomnar mig.”

Victor Hugo (1802-1885)

Nu är jag där jag känner äntligen fredag. Hur kan man det när man är sjukskriven? Man är ju hemma alla dagar. Då har man glömt att när man har små barn så är hela veckorna som en arbetsvecka. Två dagar med sovmorgon, heligt. Tyst ungar, mamma har sovmorgon,hehe. Eller, skynda er nu, har du kissat. Gympapåsen är packad. Var är busskorten? Vilken frukt vill du ha? Nej, jag kan inte bestämma nu om du får ta hem kompis, ring sedan. Jag ska försöka vila när ni är i skolan. Å nej nu ringer telefonen. Ja ha du vill komma över. Okej. Aj då ingen vila igen. Inget kaffe, inte smör heller.Hinner jag ner till ICA? Kan jag be dem handla med sig.? Ringer igen. Det löser sig. Kom hem till mamma på middag. Jag har hittat några jobb du kan söka. Nej, deppa inte, det löser sig. And so on. Det finns inget slut. Hur ska det kunna det? Fyra barn, tre barnbarn. Vänta, jag då? Var är min plats? Jag försöker i morgon.

”Det jag inte kan förändra, det kan jag acceptera, och det jag kan acceptera, det är redan förändrat.”

Tomas Andersson Wij