Barn, barnbarn

Idag är det mitt minsta barnbarns födelsedag. Hon fyller ett år. En härlig ålder. Dessutom tog hon sitt första steg i dag och jag fick vara med och uppleva det. Duktig tjej. Min äldsta dotter har tre barn, det är hennes yngsta som fyller år. Glädjen som de ger är enorm. Jag är stolt och glad att de finns i mitt liv. Jag har fyra barn men det är nu de äldste som har egna barn. Lillingen är en väldigt glad tjej och en enormt trevlig person. Hon skrattar hela tiden och är så enkel. De två större är också helt fantastiska små varelser. Det får mig att fundera över vad unik varje människa är. Eftersom jag själv fortfarande har små barn och ser egenskaperna i alla så måste jag säga att jag är fascinerad. De är små unika egna människor. Alla med ett eget unikt syfte att finnas till. Vad, ja det vet de bara själva. Men jag är så tacksam att jag får följa med på dess resa. Det är en spännande tid vi lever i. Jag inser vilket enormt ansvar som man tar på sig genom att föda fram dessa små människor som är beroende av oss till vuxen ålder. Att göra ett bra jobb. Det är mitt jobb att vägleda dessa människor till att kunna fungera i det samhälle vid har men ändå utvecklas till egna individer som uppfyller sitt syfte. Man måste kunna skapa utrymme att få det att utvecklas till andliga varelser som kan ha respekt för allt. Att ha respekt för moder jord, för himlen och änglarna. Att kunna lära ut hur de kan fungera som en kanal mellan det gudomliga och moder jord. Ett väldigt viktigt element i barnuppfostran som har glömts bort.

“Verius cogitatur Deus quam dicitur et verius est quam cogitur” – Gud tänks sannare än han sägs och är sannare än han tänks.