Just nu skulle jag kunna ge nästan vad som helst för solsken. Varma ljusa dagar där man trivs med att gå ut. Där kroppen vill fungera och där orken kanske räcker lite längre. Man kan röra sig mer, gå på promenader vilket är omöjligt nu. Kylan och vädret gör mig stel och orkeslös. Jag törs helt enkelt inte ge mig i väg för långt för att jag kan bli stående någonstans och inte komma vidare. Vad gör jag då? Ringa efter skjuts? Nej fram för mer sol. Mera hav med salt i luften. Lättare att andas. Lugnar själen. Rörelser på vattenytan som gör mig lugn. Solens strålar värmer min hud och mina muskler. Ser ni vart jag vill komma? Sol och medelhavet. Värme både i luften och från befolkningen. Det är kärlek. En kärlek som jag förstår. Eller som min kropp med alla dess skavanker. Även mitt sinne som är trött. Jämt trött. Ljusa dagar skapar hopp, solen skapar värme som mjukar upp mina muskler. Livet känns helt enkelt lite roligare med sol.
“Om man hyser kärlek och medkänsla gentemot alla levande varelser, och särskilt gentemot sina fiender, så är det sann kärlek och medkänsla.”
Dalai Lama