Även om jag har en vision om vad jag vill uppnå med denna blogg vill jag även visa att jag är en vanlig människa med ett vanligt liv. Idag har min minsta dotter varit hemma från skolan. Magont och huvudvärk. Fast jag är en sådan driven person som jag är, även om min kropp och min hjärna just nu inte vill samarbeta med mig, man måste ta sig igenom dag för dag. Det är nu min största utmaning. Att leva för dagen. Det har jag svårt för. Jag har så mycket som jag vill åstadkomma. Helst i går. Vi har svårt att leva för dagen. Svårt för att vara nöjda. Vi med våra årslånga planeringar. När ska vi ha semester? Har vi bokat resan i augusti? Vem ska vi fira jul hos nästa gång? Hallå. Det är februari. Den månaden på året som man är hemma mest och vabbar. Just det har jag varit i dag. Inte för att jag varit ledig från något jobb, jag är sjukskriven, men mitt barn har varit hemma. Sjuk. Vardagen fortsätter. Vi blir jätte stressade för att vi måste stanna upp, det finns inte med i vår planering. Vad händer nu? Kommer allt jobb att hopa sig nu? Föreläsningen som jag skulle göra föll. Hjälp. Eller vad man än har för liv. Just nu är jag sjukskriven. För att jag är utmattad. Jag har redan levt för mycket i framtiden, velat för mycket. Nu är min hjärna trött. Trött för att jag driver, driver hela tiden. För att det ska hända något. Det enda som händer är att jag går bakåt. Blir mer trött. Kan tänka ännu mindre. Och vill ännu mer. Hjälp. Hela jag är som ett skenande tåg. Nej det kan vara bra med någon dag med vabuari i bland. För att då kommer man ner tillbaka till verkligheten.
“Utan kärlek befinner sig mänskligheten i en mycket svår situation. Utan kärlek kommer vi att möta överväldigande svårigheter i framtiden. Kärlek är det viktigaste i allt mänskligt liv.”
Dalai Lama