Nu är jag där jag känner äntligen fredag. Hur kan man det när man är sjukskriven? Man är ju hemma alla dagar. Då har man glömt att när man har små barn så är hela veckorna som en arbetsvecka. Två dagar med sovmorgon, heligt. Tyst ungar, mamma har sovmorgon,hehe. Eller, skynda er nu, har du kissat. Gympapåsen är packad. Var är busskorten? Vilken frukt vill du ha? Nej, jag kan inte bestämma nu om du får ta hem kompis, ring sedan. Jag ska försöka vila när ni är i skolan. Å nej nu ringer telefonen. Ja ha du vill komma över. Okej. Aj då ingen vila igen. Inget kaffe, inte smör heller.Hinner jag ner till ICA? Kan jag be dem handla med sig.? Ringer igen. Det löser sig. Kom hem till mamma på middag. Jag har hittat några jobb du kan söka. Nej, deppa inte, det löser sig. And so on. Det finns inget slut. Hur ska det kunna det? Fyra barn, tre barnbarn. Vänta, jag då? Var är min plats? Jag försöker i morgon.
”Det jag inte kan förändra, det kan jag acceptera, och det jag kan acceptera, det är redan förändrat.”
Tomas Andersson Wij