Månad: februari 2019

Visst känns det ibland som att man går baklänges. Eller att tiden står still. Man vill så mycket men det är svårt. Börja om. Gör om. Vad ska jag ändra på? Börja ge mig kred…. och inte klaga. Ja, kanske. Jag som tyckte jag lagt ner så mycket jobb. Okej det fungerade inte… Gör om. Gör bättre. Okej. Inte deppa. Ta tag i dit liv och skärp dig. Hehehe, mungipor upp. Snälla änglar hjälp mig. Inte deppa. Inte ge upp. Ta nya tag. Det ska gå. Ska det behöva gå tung, livet? Ska det inte vara enkelt när man följer sin inre röst. Att följa sitt hjärtas röst. Det ska vara lätt tycker jag. Men livet är aldrig lätt. Nu behöver jag inspiration. För att fortsätta med mitt liv. Inte klaga. Inte stagnera. Fortsätt se framåt och fortsätt. Jag vill ha semester. Fast jag varit sjukskriven i 4 år. Hur går det ihop? Vila. Är jag deppig? Nej. Jag vill inte. Jag lär fortsätta framåt. Jag vill lyckas. Jag vill bli något. Jag vill följa mitt hjärta.

”Medan de grundläggande frågorna om den mänskliga existensen- varför är vi här , vart är vi på väg, har universum ett ursprung och så vidare- har frambringat olika svar inom olika filosofiska traditioner., är det uppenbart att ett generöst hjärta uppbyggliga, handlingar leder till ett större mått av frid. Och det är lika uppenbart att deras negativa motsvarigheter ger upphov till oönskade konsekvenser.”

Dalai Lama

Vissa dagar rullar bara på. Man vet egentligen inte vad man har gjort, eller om det är av någon vikt. Det är livet. Livet händer. När man känner att man kanske skulle ha presterat någonting annat under dagen men det hann jag aldrig. Det skapar lite dåligt samvete. Varför? Det ska man inte behöva. Jag känner att jag lär lägga om taktik. Jag måste börja göra tvärt om. Skapa på morgonen. Så vi får se i morgon bitti. Jag tar nya tag då. På återseende.

“Varje människa jag möter har något att lära mig.”

Dalai Lama

I dag har en tanke malt i mitt huvud. Hur bra är det egentligen att gå igenom det förgångna, det avslutade. Att hela tiden behöva uppleva jobbiga saker igen. Jag har själv lite svårt att tro på att det är en bra taktik. Det är som att riva på en sårskorpa, man river upp såret gång på gång. Det skapar ärr. Är det inte bättre då att låta det förgångna vara? Man kan inte ändra sin historia bara sin framtid. Ta lärdom av sina misstag och göra saker bättre. Eller de som har en jävlig uppväxt likt mig själv, det var inte ert fel. Ni kunde aldrig styra över situationen när ni var små, men ni kan välja att inte behandla andra lika. Den behandling som ni fick utstå, eller jag, var inte mitt fel, eller ert, det var de som valde att behandla er illa som bär skulden. Men vad hjälper det att riva upp såren gång på gång. Läker man då? Jag tror ju inte det, som jag sa likt en sårskorpa. Såret läker inte om man är där och pillar i det hela tiden. Om tankar skapar ångest, varför tvingas att gå igenom det gång på gång? Skapa vackra tankar istället. Fyll din själ med glädje och frid. Varför välja att lida för någonting som inte är ditt fel? Nej, jag sätter ner foten. Jag tänker inte göra det. Jag går vidare. Jag har lärt min läxa, vilket är att inte göra samma misstag. Jag har valt en annan väg. Jag vill göra någonting vacker av mitt liv. För den makten har jag. Det valet har jag. Det är mitt liv, mina tankar. Och jag väljer att tänka vackert.

“Låt inte andras beteende störa din inre frid.”

Dalai Lama

Usch vad medveten jag börjar bli om kroppens förfall. Ja jag vet, det är naturligt. Det är inte så att jag skäms eller att jag får panik på något sätt men jag måste börja att ta bättre hand om min kropp. Den mår och ser ut som skit. Mitt hår är torrt, glanslöst. Min hud börjar hänga. Övervikten gör sig påmind. Rynkor även. Usch, precis som jag sa. Man hör, åldras med värdighet. Det tänker jag göra men det är inget fel i att försöka att börja ta hand om sin kropp bättre. Sex graviditeter, fyra barn. Det sätter sina spår. Två gånger utmattning. Fibromyalgi. Det sätter sina spår. Jag är inte hysterisk för att jag börjar tänka att jag måste ta vara på min kropp. Den ska förhoppningsvis fungera i femtio år till. Femtio år, som ett vrak. Nej tack. Så, börja se framåt. Börja träna. Visst. Självklart. Jag hittade att man kunde utbilda sig till medicinsk qigong. Gud vad häftigt. Det vill jag. När jag blir frisk. Jag vill även läsa kinesisk medicin. Det finns väldigt mycket i den österländska kulturen som vi i väst bör ta efter. Matvanor till exempel. Jag läste även att i gamla Kina fick läkarna bara lön så länge de kunde hålla sina patienter friska. Hahaha vilket skämt för västerländska, läkemedelsstyrda vi. Men det intresserar mig. 5000 år gammal kunskap. Så egentligen är livet rätt häftigt. Jag har inte tid att lägga mig ner och vara sjuk, ge upp nu. Mycket att utforska, mycket att dela med mig av till andra. Nu ska vi resa oss. Nu ska moder jord få hjälp. Nu kommer vi……

“Man kan utveckla ett korrekt förhållningssätt gentemot sina medmänniskor med hjälp av godhet, kärlek och respekt och genom att inse att alla människor hör ihop. Detta är viktigt eftersom våra medmänniskor gynnas av detta förhållningssätt lika mycket som av det vi gör.”

Dalai Lama

Idag är det mitt minsta barnbarns födelsedag. Hon fyller ett år. En härlig ålder. Dessutom tog hon sitt första steg i dag och jag fick vara med och uppleva det. Duktig tjej. Min äldsta dotter har tre barn, det är hennes yngsta som fyller år. Glädjen som de ger är enorm. Jag är stolt och glad att de finns i mitt liv. Jag har fyra barn men det är nu de äldste som har egna barn. Lillingen är en väldigt glad tjej och en enormt trevlig person. Hon skrattar hela tiden och är så enkel. De två större är också helt fantastiska små varelser. Det får mig att fundera över vad unik varje människa är. Eftersom jag själv fortfarande har små barn och ser egenskaperna i alla så måste jag säga att jag är fascinerad. De är små unika egna människor. Alla med ett eget unikt syfte att finnas till. Vad, ja det vet de bara själva. Men jag är så tacksam att jag får följa med på dess resa. Det är en spännande tid vi lever i. Jag inser vilket enormt ansvar som man tar på sig genom att föda fram dessa små människor som är beroende av oss till vuxen ålder. Att göra ett bra jobb. Det är mitt jobb att vägleda dessa människor till att kunna fungera i det samhälle vid har men ändå utvecklas till egna individer som uppfyller sitt syfte. Man måste kunna skapa utrymme att få det att utvecklas till andliga varelser som kan ha respekt för allt. Att ha respekt för moder jord, för himlen och änglarna. Att kunna lära ut hur de kan fungera som en kanal mellan det gudomliga och moder jord. Ett väldigt viktigt element i barnuppfostran som har glömts bort.

“Verius cogitatur Deus quam dicitur et verius est quam cogitur” – Gud tänks sannare än han sägs och är sannare än han tänks.

Just nu skulle jag kunna ge nästan vad som helst för solsken. Varma ljusa dagar där man trivs med att gå ut. Där kroppen vill fungera och där orken kanske räcker lite längre. Man kan röra sig mer, gå på promenader vilket är omöjligt nu. Kylan och vädret gör mig stel och orkeslös. Jag törs helt enkelt inte ge mig i väg för långt för att jag kan bli stående någonstans och inte komma vidare. Vad gör jag då? Ringa efter skjuts? Nej fram för mer sol. Mera hav med salt i luften. Lättare att andas. Lugnar själen. Rörelser på vattenytan som gör mig lugn. Solens strålar värmer min hud och mina muskler. Ser ni vart jag vill komma? Sol och medelhavet. Värme både i luften och från befolkningen. Det är kärlek. En kärlek som jag förstår. Eller som min kropp med alla dess skavanker. Även mitt sinne som är trött. Jämt trött. Ljusa dagar skapar hopp, solen skapar värme som mjukar upp mina muskler. Livet känns helt enkelt lite roligare med sol.

“Om man hyser kärlek och medkänsla gentemot alla levande varelser, och särskilt gentemot sina fiender, så är det sann kärlek och medkänsla.”

Dalai Lama

Ja, det är frågan. Den här årstiden har jag lite svårt att fungera som jag ska. Det liknar nästan en mild depression. Ingenting känns uppmuntrande och roligt. Eller att det finns någon mening. Men jag vet också att det är övergående. Kan det vara så enkelt att det är frånvaron av solsken. Det är en mörk årstid. En årstid där man går i ide som en björn. Det är klart även avsaknad av skratt, glädjeämnen och tillåtelse att njuta och inte bara driva framåt. Att se målet och fokusera enbart på detta. Man tappar bort sig själv. Man vet inte till slut vad som man tycker är roligt. Vad som får själen att vibrera på ett högre plan. Det behövs. Jag skulle vilja påstå att det är livsnödvändigt. Jag letar fortfarande. Jag missar mina åtaganden med bloggen. Även om det bara är jag som läser den. Jag hade gett mig själv ett löfte. Jag skulle skriva varje vardag. Men tyngden i ett mående som detta är inte att bara trolla bort. Den tynger ner en under ytan. Man kämpar bara för att kunna andas syre. Inget annat känns längre viktigt. Men jag ska kämpa. Jag har mina drömmar. Jag är den enda som kan ta mig dit.

“Oavsett vilka åsikter vi har, är vi alla lika på så sätt att vi vill vara lyckliga och vill undvika lidande.”

Dalai Lama

Nu vet jag vad som fattas mig, igår kväll kom jag på vad det var. Jag kan ha en förmåga att åka berg och dalbana i mitt mående i perioder. Men som sagt i går slog det mig. Själen saknar glädje. Med allt åtagande man har i vardagen glömmer man bort att skratta, man glömmer bort alla glädjeämnen. Man måste ha glädje, måste skratta. Skratt är förlösande. Skratt släpper på spänningar. Dagens stressade samhälle kanske man bör schemalägga glädje. Det kanske inte är så dumt. Det enda problemet som jag har är att jag har glömt vad som skapar glädje för mig. Jag har verkligen glömt det. Hur illa är inte det? Vad får mig att skratta? Vad får hela min kropp fyllas av glädje? Vad får mina hela min själ att vibrera på ett högre plan? Jag måste verkligen fundera över detta ett tag. För jag har glömt. Illa. Jag skrattar inte längre. Jag ler inte längre. Varför? Jag lär fundera över det. Vad saknas mig? Jag lär fundera över det. Hoppas att ni andra inte glömmer av glädjen. Glöm inte att leka….

Den bästa platsen att gräva en mycket djup grop i vilken man vill fånga en Heffaklump, vore någonstans där en Heffaklump redan befinner sig, bara någon meter längre fram ungefär.

– Nalle Puh

Idag kan jag verkligen inte skriva. Jag känner ett sådant motstånd. Motstånd förenat med ångest. Jag ska skärpa mig tills i morgon. Skriva något bra…

“Kärlek är frånvaro av dömande.”

Dalai Lama

För att fortsätta med vabuari så har jag fortfarande barn som är hemma från skolan och är sjuka. Till råga på allt har min raskatt, maine coon, bestämt sig för att rymma från sin rasthage. Jag vill inte att hon ska vara utekatt. Jag har läst en del om rasen och vad som sägs är att maine conner är för vänliga och försvarar sig inte mot katter utomhus. Vi såg henne tillsammans med en annan katt. Vet inte vems eller vad det är. Jag vill inte ha kattungar. Vad gör man. Hon stack så fort jag kom ut. Det sista jag vill är att behöva ta henne till veterinären efter hennes lilla utflykt. För den delen är det kallt ute samt en klar natt. Så natten blir inte rolig för henne som inte är van att vara ute. Eller vad säger vi om rovdjuren som finns här. Vi bor liksom på landet. Dessutom är mina flickor sjuka. Inget allvarligt men ändå. Sjuka barn kan vara lite klängiga. Vill inte äta. Ja ni vet hur det kan vara. Det blir alltid lite svårare för mamma att fixa och greja. Disney junior går hela dagen. Kan också vara tröttande för en mamma… :-).

”Åar vet att det inte är någon brådska. Tids nog kommer vi fram.”
– Nalle Puh