Månad: december 2018

Kampen fortsätter. Kriget mellan drivet/viljan och utmattningen. Orken klarar sällan hela vägen. Priset man betalar är smärta i kroppen och huvudvärk. Inte att förglömma huvudvärken. Kommer alltid, stadigt. Det behöver man inte fundera över. Men jag tappar aldrig modet. Inte heller hoppet och målet som jag ständigt ser framför mig. Drömmen lever trots motgångarna med den tillfälliga nedgången som är mitt mående. Det finns en andra sida, det finns en tid då jag kommer att bli bättre. Där brukar jag försöka att fokusera. Där bor jag. För jag ger inte upp. Mitt mål finns där. Min dröm om att bli författare. Jag vill skriva, min passion. Där kommer jag att bli frisk. Där kommer jag att trivas när jag får regera min egen tid.

”Var inte rädd för avståndet mellan dina drömmar och verkligheten. Om du kan drömma något, kan du också förverkliga din dröm”

Belva Davis F. 1932

Verkligen i ordets rätta betydelse. Idag har varit helt vigt till barnen. Det började med att jag blev väckt i morse, min äldsta dotter ville komma över och hälsa på. Hem kommer hon med mitt yngsta barnbarn som snart är tio månader. Så förmiddagen var vigd till dem. Sedan hann jag nog ligga och vila cirka 15 minuter och sedan var småflickorna hemma från skolan. Då var det full fart igen. De hann inte ens ta av sig ytterkläderna förrän det var tjat att de skulle iväg och köpa julklappar. Så in i bilen och iväg. Visst hann vi med en vända på Leos lekland också när vi ändå var ute och åkte.

Så för att komma till det som jag tog upp igår, så försöker jag verkligen att leva i nuet. Att inte stänga mig inne och bli helt osocial och kanske till och med utveckla social fobi igen. Nej tack. Visst blir jag väldigt trött men man blir samtidigt pigg i själen på ett skönt sätt för att man gör något. Försöker att komma igång. Varje dag. Så dag är jag nöjd med vad som jag presterat.

”Lycka är när vad du tänker, säger och gör är i harmoni”

Mahatma Gandi

Det är lätt att låsa sig inne och bli osocial när man är extremt trött eller när sociala sammanhang tröttar ut en. Man har svårt att hänga med i konversationer, man förstår inte samspelet eller att allt sorl blir en stor kladdig boll i huvudet. Aggressionen smyger sig på för att man inte hinner med att sortera all info som kommer in och som ett brev på posten kommer huvudvärken. Man vill bara åka hem.

Det som  är viktigt här är att komma ihåg att man faktiskt måste hålla kontakten med sina vänner och släkt. Man måste orka ta sig ut på offentliga platser för att inte utveckla en social fobi. Det är faktiskt enklare än man tror. Jag vet för jag var där en gång. När jag var ung, runt 22-23 år så hade jag varit hemma med barn, jag var tvåbarnsmor då. Jag hade alltså varit hemma med barnen, pappan hade jobbat. Jag hade två nära vänner som också var hemma med barn samtidigt som jag umgicks med men i övrigt var jag knappt utanför hemmet. Jag var liksom fullt upptagen ändå. Efter bara något år så började jag ha svårt att gå ut. Jag fick ångest i stora folksamlingar och jag slutade nästan att tala runt främmande människor.

Men som tur var så uppfattade pappan i familjen det hela och började tvinga med mig på saker  vilket jag i början tyckte var fruktansvärt men med tiden gick lättare. Så idag är jag en social person som kanske ibland är lite svår att få tyst på…

”Det är inte tillräckligt för våra öron att vara tillfredsställda, för våra ögon att vara tillfredsställda; våra hjärtan måste beröras och våra fötter måste förflyttas”

Mahatma Gandhi

Idag har jag kommit fram med en ny sak som jag skulle vilja testa. Skapa bonsaiträd. Jag satte och kollade på Youtube hur man skulle göra och det såg riktigt roligt ut. Om man köper en liten planta från någon plantage, köper lite verktyg som man behöver och sedan börjar att forma sitt träd. Jag såg på ett klipp ett bonsaiträd som var 1000 år, 1000 år, helt fantastiskt. Om man har gjort ett träd som man vårdat så väl och som sedan är nedärvd i generationer och ändå lika välskött och vackert. Vilket konstverk. Sådant skapar lugn i en konstnärssjäl, jag måste bara pröva. När man är som mig vill det sig gärna att alla känslor liksom kan ligga utanpå kroppen så ser man något konstnärligt, vad som helst, kan vara en tavla, en vacker sång, en drejad kruka eller en vackert skriven bok. Det spelar ingen roll. Det berör en i själen. Jag älskar det. Som idag, idag har det handlat om bonsaiträd. Så nu är min nästa utmaning att skaffa mig lite prylar så att jag kan börja göra mitt första bonsaiträd. Spännande och se om man får det att överleva. Är det  någon som vill hänga på????

”Du får inte tappa tron på mänskligheten. Mänskligheten är ett hav; om några droppar är smutsiga blir inte hela havet smutsigt.”

Mahatma Gandhi