Den här veckan tänkte jag ta utmattningen i beaktande. Om vi börjar med symtomen, vad man ska vara uppmärksam på. I dagens stressade samhälle skulle jag rekommendera alla, även de som tänker att det kommer inte att hända dem att verkligen stanna upp och verkligen se på sitt liv utifrån. Men hur många tänker nu det har jag inte tid med…. 🙂
Jag har erfarenheten att ha utmattning x 2. Första gången som det tog tvärstopp var jag 26 år. Jag var ensamstående tvåbarnsmor. Nyss blivit ensam med barnen. Det var en väldigt jobbig period som skulle visa sig sträckas över 7 år.
Nästa gång jag hamnade i utmattning var jag 41 år. Så nu har jag varit hemma igen i 3 år. Så sammanlagt av mitt vuxna liv har jag varit i utmattningstillstånd i 10 år. Det är ett tag, med tanke på att jag är 44 år. I dagsläget är jag fortfarande sjukskriven.
Symtomen för mig har startat olika. Första gången det tog stopp kollapsade jag på gymmet när jag tränade. Jag tappade talet och svamlade har jag fått berättat för mig. Först av allt svimmade jag där. Sedan var jag jätte skakig, vit, talade osammanhängande, tog inte in information, somnade överallt, jag kunde somna mitt i en mening fast jag hade främmande hemma. Efter någon dag tog min syster mig till akuten. Där blev de en himla fart på personalen då jag i efterhand fick reda på att de trodde jag åkt på en propp i hjärnan. Så alltså fick jag komma in från väntrummet direkt. De gick och stödde mig i korridoren och tittade jätte konstigt på mig. Jag undrade tyst vad de höll på med. De frågade hela tiden hur det gick och hur jag mådde. Man kom iallafall fram till att det inte var en propp. Där började min långa resa.
Fortsättning följer…